Vi hade siktet inställt på kusten och valde Vlora som slutdestination för dagen. På kartan var det inte långt men i verkligheten tog det sin lilla tid att ta sig dit. Motorvägen mellan Fier och Vlora är nog inte riktigt klar får vi hoppas. Att från Fier komma upp på motorvägen var något av ett äventyr med kratrar stora som grottor och mycket tung trafik. Fort gick det inte!

Väl uppe på motorväget fick bilen äntligen prova att köra över 10 km/h och vi nådde strax Vlora där vi tog oss ner till strandpromenaden och körde in på en liten gata och knatade in på ett litet hotell och frågade om de hade några lediga rum. Mannen, som var italienare och inte kunde någon engelska, tänkte väldigt länge innan han pressade fram ett pris. "Här är det någon som tänker sig blåsa turister" tänkte jag och väntade mig ett ockerpris. Med tanke på att hotellet låg ca 60 meter från stranden, är det nog hårt att säga att de 170 kronor vi fick betala var ocker, trots att det är gammalmodigt.

Hotellet och stranden

På en uteservering på strandpromenaden kostade 0,5 liter Tiranaöl 7,5 kronor!

Vi gjorde misstaget att åka in i staden Elbasan. Enligt vår mening var det mest smutsigt och rörigt. Vi lyckades inte ens få någon mat eftersom ingen verkade förstå ett ord engelska. Vi åkte vidare och stannade på ytterligare två ställen längs vägen utan att få oss någon spis. På det tredje stället fick vi så äntligen mat! Killen som jobbade där var ingen stjärna på engelska men han valde att förstå oss. Menyn var dock inte så lätt att förstå... Vi beställde köttbullar. Styckvis. Jag beställde 3 stycken och sambon beställde 4. Det visade sig var utsökt goda grillade järpar. Till detta beställde vi det vi lyckades tyda från menyn; ost och pommes. Det smakade supergott och tillsammans med dryck och dricks gick det lös på 48 kronor!!

Nästa stopp Berat vid floden Osum. När vi kört av från den stora och "bra" vägen vid Fier, hade vi ca 4 mil mindre bra väg innan vi nådde målet. I en liten by saknades vägen helt och vi körde i jättegrytor :)

Berat med sin Ottomanska arkitektur är känt som staden med tusen fönster.

Gorcia Bridge som sägs vara Albaniens äldsta bro.

På klippan ovanför staden ligger fortet med en hel by på insidan av muren.

Får som gör det jobbigt för sig. Det var inte nödvändigt att äta just på muren. Det fanns gott om gräs just nedanför.

Dags att lämna Tirana. Att köra bil i Albanien är ett äventyr i sig. Det finns inga kartor som stämmer överens med verkligheten eftersom de bygger många nya vägar. Skyltar existerar sällan och om man hittar en och glad i hågen kör dit den pekar, så finns ingen garanti för att en ny skylt tar vid så att du faktiskt kommer dit du tänkt dig. Vägarna är bitvis allt annat än bra och trafiken... ja, man kan säga att Albanerna kör fort, lite som de vill och använder tutan istället för blinkers. Det är som om de kompenserar för decenniers förbud mot bilinnehav genom en anarkistisk tävlan. Mercedes dominerar trafiken och enligt rykten är de stulna i väst.

Man bör heller inte bli förvånad om man möter ett ekipage med häst och vagn i motgående riktning på motorväg eller om man måste köra runt en ko eller en flock med får som parkerat sig på vägen.

På vägen ut ur Tirana körde vi förbi den 12 meter höga Moder Tirana (1971) som står och tittar ut över staden. Under henne ligger Martyrernas kyrkogård utlagd som en uppfläkt örn, där niohundra ”folkhjältar”, alla kommunister, ligger begravda. Albanien är örnarnas land. Symbolen är vald för att örnen är oberoende, stolt och försvarsbenägen.
   

Första anhalt, slottet Petrela, ca 15 km söder om Tirana. Låt gå för att det var ett litet gulligt slott som låg uppe på en klippa men för att vara Albaniens bäst bevarade slott kändes det ganska fattigt. Idag är det bara en restaurang där uppe och inte mycket mer än ustikten att titta på.

Vägen upp till slottet var lite krokig och bjöd, en för oss, helt ny insikt om vägarna i Albanien.