Det var som sagt kusten som hägrade och vi for vidare mot Durrës. Vägen dit var bra och det tog oss bara två timmar. Först letade vi hotell på stranden men där var mest stökigt och rörigt och inte ett dugg mysigt. Vi lyckades få en karta och tog oss istället till Durrës centrum, som också hade hotell längs med stranden, och där var det något bättre. Vi åkte så långt ut vi kunde komma och hittade ett hotell som såg trevligt ut. Det enda som fanns ledigt var en juniorsvit med bubbelbadkar med stor balkong med utsikt över havet. Efter att ha tillbringat några dagar i Albanien med deras priser tyckte vi inte att det var värt att betala 85 euro för detta rum utan gick några hotell bort till Hotel Ani där ett rum kostade 50 euro. Inte alls speciellt fint och havsutsikten doldes av ytterligare ett hotell, men nu hade energin tagit slut och vi tog rummet. Vi satte oss på balkonen, där räcket knappt satt fast, och drack en öl innan vi gick ut på strandpromenaden. Det var mer eller mindre öde och de flesta restauranger tomma. Vi poppade in i ett hål i väggen och beställde kebab i bröd för 9 kronor och öl, innan vi gick vidare till en sportbar och kollade slutet av matchen mellan Bayern München och Barcelona. När vi gick tillbaka till hotellet vid 22:30 var det stendött i Dürres.

Målet för dagen äv att komma tillbaka till kusten eftersom det sägs att det ska bli soligt imorgon igen. När vi lämnat Gjirokaster började en mardrömsresa. Vårt första stopp var i Tepelena där vi hade tänkt att vi skulle titta på Ali Pashas slott och äta lunch. Men något i denna lilla stad var obehagligt, så vi skyndade vidare efter att ha fotat Pashan himself på torget.

Vi körde på en urusel väg och det tog riktigt lång tid mellan varven att ta sig förbi alla hålor i vägen. Vi åkte längs floden Vosja, vars vatten såg ut som lättmjölk. Verkligen superläckert!

Det värsta trafikkaoset infann sig i en liten by som såg så fruktansvärt trist och tråkig ut. Där var vägen obefintlig och det hade dessutom ramlat ner ett träd mitt på den så kallade huvudgatan som orsakade en vattenläcka. Det var rejält meckigt att ta sig igenom de enorma, vattenfyllda hålorna och lättnaden var stor när det äntligen blev motorväg vilket gjorde att de sista milen till Fier gick som på räls. Vi behövde heller inte åka upp i bergen eftersom vägen så fiffigt gick mellan dem.

Fier kändes mest stökigt och rörigt och där ville vi inte stanna. Vi bestämde oss för att besöka den gamla grekiska staden Apollonia som ligger 12 km utanför Fier. Staden som uppkallades efter guden Apollon, grundades på 500-talet av greker från Korint. Staden kom under romersk kontroll och blomstrade under romartiden. Men floden Vosja slammade igen och en jordbävning flyttade kustlinjen. Havsnivån sjönk, staden blev utan hamn och den inkomstbringande slavhandeln blev lidande. Området, som en gång omslöts av en 4 km lång stadsmur, är 130 hektar stort. Vi orkade inte gå runt så mycket och gav egentligen inte området någon chans. Vi nöjde oss med att titta på Agonothetestemplet med sina sex kolonner och den lilla teatern Odeon som bara hade plats för ytterligare 199 åskådare.

Vi såg vår första jättebunker...  

...och lyckades äntligen fota de läskigaste hålorna i vägen.

Vaknade till den kombinerade puben och moskéns minaret och blev så serverade te, fetaost och våffelbollar till frukost. Vi började dagen med att knata upp till citadellet där vi hade en fantastisk utsikt över staden. Fästningen var först garnison, sen fängelse och är nu ett krigsmuseum. De flesta vapnen från de båda världskrigen stals dock under pyramidspelen men det finns några kanoner kvar och en jättestaty av den okände partisanen. Det kostade oss 12 kronor för en tur i det lilla museet som vi inte förstod mycket av. Vi lyckades läsa oss till att en populär tortyrmetod som kommunisterna använde fram till början av 1970-talet var att leda in vatten i cellerna. Cellerna låg under markytan, var således alltid hälsofarligt fuktiga. Av den lilla broschyr vi fått på engelska kunde vi även läsa att det amerikanska "Spionplan" som står uppställt på slottsgården fick nödlanda på grund av motorhaveri.

Alltså tvingades det inte ner av albanska militärstyrskor som politikerna ville göra gällande för att visa på hur mäktig den albanska militären var.

 Vi fortsatte upptäcka Gjirokastra genom att promenera gata upp och gata ner. För en liten entrésumma kunde vi gå in i några av de gamla husen från 1800-talet.  

  Huset där diktatorn Enver Hoxha föddes är idag ett etnografiskt museum, dessvärre med en komplett värdelös utsällning. Att gå in kostade förvisso bara 12 kronor och vi får hoppas att pengarna går till att rusta upp huset.

Vi handlade en souvenir och lämnade Gjirokaster bakom oss.