Vi vill åka tillbaka till södra Albanien men har kommit fram till att det förmodligen kommer att kosta mer än det smakar i tid. Vi vet inte riktigt hur vägarna kommer att vara och hur lång tid det kommer att ta. Kanske hinner vi bara komma ner till Vlora innan vi måste ge oss av igen för att hinna till flygplatsen i tid. Alltså blir vi kvar i Shëngjin. Så vad göra? Mannen på hotellet säger att vi kan gå bort till lagunen och bada eller hika upp på berget för att titta på utsikten. Lagunen dissar vi, i tron om att det är den vattensamling man åker över för att komma in i byn, och att klättra upp för ett berg för att kolla ut över havet i denna hetta lät inte heller så lockande. Vi gick istället genom hela byn och rundade udde efter udde, där det visade sig ligga fina hotell som kommer att öppna när säsongen drar igång,  tills vi kom till en sandstrand som var ren och helt öde.  

Vi hade en helt underbar dag med sol och bad i Medelhavet på en helt egen strand!!

Den enda klädaffären i Shëngjin var denna second hand på gatan. En träningsoverall kostade 6 kronor. Säger något om hur fattigt det faktiskt är i Albanine.

Utelivet i Shëngjin är inte jättespännande men vi gick ut och åt pizza och drack öl och fick sällskap av en albansk man som bott i London under många år men som nu flyttat tillbaka till Tirana. Han höll med oss i det mesta av våra iakttagelser och det hade varit värdefullt att träffa honom i början av resan eftersom han kunde berätta vilka vägar som är bra och vad man bör se. Han tyckte dock att vi fått med det mesta även om han tyckte att det var synd att vi valde bort den västra sidan och Korcë. Detta gjorde vi eftersom vi trodde att vägarna där var alldeles för dåliga. Mannen menade att det är en helt ok väg och att han har åkt den själv. Det var ju trist att höra att vi missade en del som vi från början ville åka till, speciellt med tanke på att vi inte har trivts så bra här uppe i norra delen. Vi satt och pratade med mannen en lång stund och när han gav sig av hem mot Tirana gick vi tillbaka till hotellet och satt med en öl på balkongen och lyssnade till vågorna. 

Så var det dags att åter köra mot Shkoder men staden som vi förväntat oss så mycket av blev en stor besvikelse. Den stora insjön som utlovade bad och fina strandpromenader lyckades vi inte ens ta oss ner till. Det verkar mer vara som en soptipp och sumpmark längst nere vid stränderna. Det lukade unket, det var varmt och kaotiskt. Vi frågade efter hotell nere vid stranden men det verkar inte finnas några. Vi åkte över till andra sidan sjön mot gränsen till Montenegro och hoppades på stränder och hotell där, men icke. Vi stannade vid en restaurang för att äta lunch och smida planer.

Utsikten över sjön var fantastisk men vad hjälper väl det när man vill bada!

Som om vi inte var tillräckligt less på situationen som den var så hade vi även lyckats få punktering. JIPPIE!!! Vilken härlig start på vår plan att komma oss härifrån så kvickt det bara går.

När vi kom ut till bilen stod den tjoka kocken med armarna i kors och såg arg ut. Han pekade på däcket och ropade ut kock nummer två och vips hade de satt på reservdäcket. Sambon försökte hjälpa till men de viftade undan både honom och de pengar vi erbjöd som tack för hjälpen. Vi åkte tillbaka in till centrum för att hitta en däckverkstad för att laga däcket. Typ 20 minuter senare var det fixat och klart och det kostade hela 18 kronor!   

Över Shkoder tronar borgen Rozafa, som är den största sevärdheten i staden. Den är säkert fin att titta på, men där och då var vi bara trötta och varma, så vi valde att inte åka upp till den.

Vi letade istället upp den gamla stenbron Mesi, vilket var ett äventyr i sig. Som vanligt var det dåligt skyltat men framför allt var vägen så otroligt dålig att vi funderade på att vända flera gånger. Detta trots att bron bara ligger några kilometer utanför staden. Vi fick till och med stanna och fråga vid ett tillfälle eftersom vi trodde att vi var helt fel ute med tanke på det dåliga skicket på vägen. Vi hade pratat om att åka upp till nationalparken som ligger längre norrut. Efter den här lilla avstickaren så var vi duktigt överens om att vi absolut INTE skulle åka dit. 

Bron tog sig finare ut på bild än den gör i verkligheten, men vi plöjde oss fram genom drivor av skräp för att komma ner till den och promenerade även över den.

Vi lämnade Shkoder och lät oss lockas av guidebokens löfte om att Velipoja, ca 2 mil söder om Shkoder, skulle vara en ljuvlig liten oas med fantastiska stränder. Tack och lov så var vägen dit helt ok för när vi väl kom fram så var det något av en katastrof. Det var som en enorm byggarbetsplats med ett myller av gator. Stranden såg vi inte ens. Det var fullt av hotell överallt, även om de flesta inte såg klara ut, men det verkade inte finnas något som var öppet. Vi åkte ner på en av bygatorna, mot havet och körde tills den tog slut. Det var fortfarande långt kvar till havet. Vi klev ur bilen för att se oss om. Det stog vatten i stora vattenhål där det var fullt med kväkande paddor och en lukt som inte var helt angenäm. Människan som skrivit guideboken kan omöjligt ha varit på denna plats som Gud uppenbarligen har glömt!

Dagen slutade där den började. I Shëngjin på Rafaelo Resort.

Frukost på Rafaelo Resort  

Bad på stranden i Shëngjin.

I den här lilla orten har man förstått att det måste se fint ut när turisterna kommer i slutet av maj och det fejades, putsades och byggdes för fullt för att de ska hinna bli klara. En strandpromenad är håller också på att byggas, och orten kommer att bli en lite pärla när det väl blir klart!