Efter vår sena lunch åkte vi till den gamla romerska kurorten Bath, som vi dessvärre fick se i mulet och grått väder. Supermysig liten stad som sedan 1987 finns med på Unescos världsarvslista.

Historia för nördar:

Källan vid de romerska baden var en helgedom redan för kelterna och den var tillägnad gudinnan Sulis. Romarna kallade henne Minerva men namnet Sulis fortsattes att användas även efter den romerska invasionen och det romerska namnet blev Aquae Sulis - ”Sulis vatten”. Man har hittat meddelanden till Sulis ristatade på metall, så kallade ”förbannelsestavlor” vid den Heliga Källan.  De var skrivna på latin och förbannade ofta personer som förolämpat avsändaren. Om en invånare till exempel hade fått sina kläder stulna på ett bad kunde han skriva en förbannelse som nämnde de misstänkta på en tavla som lästes av gudinnan Sulis Minerva.

Templet byggdes omkring 60–70 e. Kr. och badkomplexet byggdes upp i etapper under de följande trehundra åren. Efter den romerska reträtten i början av 400-talet eKr förföll baden och slammade till slut igen.

Bath kan ha varit platsen där Kung Arthur sägs ha besegrat saxarna, ca 500 eKr. År 675 byggde kungen av Hwicce upp ett klosteraktigt hus vid Bath och använde förmodligen den gamla romerska muren som skydd. Kung Offa av Mercia tog kontroll över detta kloster år 781 och byggde om kyrkan som blev tillägnad Petrus. Vid det 8:e århundradet hade det romerska gatumönstret försvunnit och Bath hade blivit en kunglig tillhörighet efter att kung Alfred gjorde den sydöstra delen av staden till en del av klostret.

I början av 1000-talet fick den kungliga läkaren John of Tours staden av Wilhelm II, oc  nya bad byggdes runt källorna.

På 1400-talet hade Baths klosterkyrka förfallit och behövde repareras. Biskopen av Bath och Wells, Oliver King, beslutade år 1500 att kyrkan skulle byggas om. Den nya kyrkan blev klar först några år innan Henrik VIII upplöste priorsklostret år 1539.Klosterkyrkan förföll igen men blev åter upprustad under den Elisabetanska eran. Bath tilldelades stadsstatus 1590 av drottning Elizabeth I.

Klosterkyrkan och några romerska kejsare.

Kemi- och medicinstudenten Thomas Guidott flyttade till Bath 1668 och öppnade en klinik. Han var intresserad av vattnets läkande egenskaper och skrev en bok som gjorde att vattnet uppmärksammades och fick adeln att bege sig till Bath för att bada och dricka brunn. För att rymma alla människor som kom till spa- och semesteorten byggdes kvarter med gator, torg och identiska fasader. Mycket byggdes i den guldiga bathstenen och staden fick sitt palatsliknande utseende. 

Bath blev det viktigaste centrumet för den eleganta livsstilen i England under 1700-talet.

För att slippa från regnet betalade vi 13,5 pund (inklusive audio guide) och gick vi in på det romerska badet. Ett väldigt bra museum om hur och varför badet byggdes kring den heta källan. Det var lite magiskt att sitta vid bassängkanten till en pool som byggdes på 300-talet och som ännu är helt intakt och håller en temperatur på omkring 35 grader konstant tack vare den varma källan, och vem hade väl kunnat ana att det var så intressant att lyssna till hur ett badhus byggdes!

Förutom en massa information om hur baden byggdes och användes, fick man möta interaktiva personer som levde under romartiden. Det vandrade dessutom omkring personer utklädda till dåtidens romare, och vissa av dem levde sig verkligen in i sin roll!

Ave Cesar.

Töntiga turister.

Önskebrunnen.

När kvinnorna på 1800-talet blev tillsagda att dricka brunn för allehanda åkommor, kunde de bli rekomenderade att dricka 3 liter av det mineralrika vattnet redan innan frukost. Vi tog en liten sipp, och det var då verkligen inte det godaste vi smakat.

 
När vi väl lämnat det romerska badhuset, så lämnade vi helt enkelt Bath. Vi hade gärna sett mer av den fantastiska staden, men vädret var verkligen så trist!! Efter ca 1,5 timme i bil för att komma tillbaka till Windsor från utflykten till Bath, kände jag att jag inte orkade starta om. Pojkarna fick gå ut och äta själva medan jag stannade hemma och tog tidig kväll.

Imorgon blir det nya äventyr och vi har tänkt oss utforska norra Wales.

Z "jobbar" hemma idag och har tagit sin uppgift som guide på fullaste allvar. 

Körning på fel sida:

Vi lämnade Winsdor och åkte längs med drottningens park, The Great Park  med pampiga gamla knotiga ekar, längs The Great Walk - den 4 km spikraka vägen till monumentet av George V. Vi körde förbi golfklubbar, palatsliknande hus med guldgrindar och hästpoplobanor. Här har inga vanliga människor råd att bo. Här har arabiska shejker, ryska oligarker och en och annan VD för storföretag sina hus med tillhörande Bentlys.

Första målet för dagen var det berömda Stonehenge som jag alltid velat se. Klart det var pampigt på sitt vis, men OJ så litet det var! Jag har alltid föreställt mig att det ska vara enormt stort. 

Nu har vi just avverkat Stonehenge och är på väg mot Bath. Eftersom blodsockernivån nått oanade bottennivåer hos oss alla så sitter vi nu på The Bell för lite mat och en öl. Just efter att vi slagit oss ner vid ett bord kom det in en stamgäst av ett något annorlunda slag som med bestämda steg gick rakt fram till baren och ställde sig och väntade. Hans väntan blev inte lång. Barägarinnan kom snart och gav honom det godis, som han uppenbarligen beställt. 

Vi hoppade den flotta frukosten på det sunkiga hotellet. Vi ville lämna väskorna i bagagerummet och för det fick vi betala 5 pund var om vi kom och hämtade dem innan kl 18. I annat fall skulle det kosta oss 10 pund. Vi köpte med varsin macka som vi förtärde i parken vid Buckinham Palace. Vi var där lagom till vaktavlösningen men vi orkade inte trängas med den stora folkmassan utan gick vidare till Hyde Park och Oxford Street. 

Det är inte för shoppingen vi är i London, så vi vek av från Oxford Street och tog sikte på Baker Street och Sherlock Holmes museum. Det var ganska lång kö och vi fick stå i gassande solsken i nästan en timme innan vi fick komma in i det lilla huset som var fullt med föremål som på ett eller annat sätt har med detektiven ifråga. Är man inte en stort fan av Sherlock och älskar böckerna, tycker jag inte att man behöver gå dit. Det var förvisso lite gulligt, men väldigt tråkigt. De 10 pund som inträdet kostade tycker jag gott att man kan göra något roligare för. 

Eftersom det är T:s första gång i London har han fått bestämma vad vi ska se, men jag hade en önskning och det var vår nästa etapp. Vi letade oss fram till det färgglada Neals Yard där vi satte oss ner och åt en fantastiskt god lunch hos de mest bögiga bögar jag någonsin träffat på. När jag frågade efter toaletten svarade den ena av dem; "to the left my darling". När jag så gick åt höger sa han; "the other left my love" Det tycker jag är humor!

Vi gick så tillbaka till Victoria och hotellet, med en liten omväg via Picadilly Cirkus (vilket stod på T:s lista över saker att se i London), för att hämta ut våra väskor. Vi kom dit innan kl 18 och behövde således bara betala 5 pund var för att våra väskor stått i ett rum som inte ens var låst. Vi promenerade längs Themsen till Waterloo station där vi tog ett tåg till Windsor.   

Z mötte oss på stationen och vi gick hem till honom och lämnade väskorna och bytte om innan vi gick till favoripuben the Two Bruers, där vi på engelskt manér fick börja med att stå ute på gatan med vår pint. När vi väl fått ett bord beställde vi mat och efter ytterligare en öl gick vi hem och gjorde kväll.

Nu är det dags att gå till vila i Winsdor