Efter vår lilla bergsbestigning åkte vi tillbaka till Betws-y-Coed där vi åt lunch på det gamla värdshuset Ty Gwyn från 1636. Mysig miljö och mycket god mat, men lite för kallt för vår smak just denna dag. Z och jag delade på två kannor varmt te och de kom och ställde in en värmefläkt vid vårt bord så att vi kunde sitta i lugn och ro och faktiskt 

njuta av maten. De var otroligt omtänksamma och trevliga. Jag gick ut på gatan och pratade en stund i mobilen och då kom en kvinna ut och sa att soppan var serverad så att den inte skulle hinna bli kall. När jag väl kom in igen kom hon genast fram och frågade om jag ville att hon skulle värma den åt mig. Mycket sött!

Z hade glömt sina solglasögon på stället där vi slappade i gräset igår, så vi åkte helt enkelt tillbaka dit. Förutom att han fick tillbaka sina bästa solglasögon, så fick vi en liten mysig naturupplevelse då vi hamnade mitt i ett kosläpp. En bonde med fru skulle flytta kossor från en hage till en annan samtidigt som han försökte att få hästarna att hålla sig på avstånd. Det var faschinerande att ha alla dessa djur omkring sig och vid ett tillfälle, då jag tittade bort en liten stund, så kom det in en stor blöt komule och skrämde mig ur byxorna!

Resten av dagen handlade mest om att köra tillbaka till England och till Windsor men vi gjorde ett stopp i den superpittoreska byn Beddgellert, som låg inbäddad bland bergen. Självklart med en egen liten bergsflod, en liten kyrka och några pubar.
 
Vi satte oss ner på en av dem och beställde en Cwrw Eryri. En mycket god men något svåruttalad öl.
 
Förutom ett middagsstopp längs vägen så hände inte så mycket mer och strax efter klockan 23 var vi tillbaka i Windsor där jag tvättade tänderna och hoppade i säng på studs. Det tar på krafterna att vistas i bergsluften.

Snowdon, det högsta berget i Wales. Den högsta spetsen, Moel yr Wyddfa, når en höjd av 1 085 m. Om man vill se utsikten utan att gå upp, så finns det en kuggstångsbana för från Llanberis till toppen. En klar dag kan man se till England, Skottland och Irland. Det kunde inte vi...

Vi startade dagen klockan 05:20, och anlände foten av Snowdon ca 30 minuter senare. Vi skulle självklart gå Pyg Trale - den svåraste och mest utmanande stigen upp till toppen. Distans - 7 miles t/r, stigning - 723 meter. Till en början var det svalt och skönt, men snart kom värmen både med sol och den allmer ansträngande vandringen. Jag som inte hade packat för någon bergsbestigning gick i ett par tunna tygskor utan sula som greppade. Inte nog med att det kändes rent förrädiskt halt när det blev brant, jag kände dessutom varenda liten sten rakt in i fotsulorna. INTE att rekomendera! Hur som helst så var det sagolikt vackert att se dimman lätta och hur solen speglade sig i de små bergssjöarna.

Z, som är en van och på riktigt avancerad bergsklättare och som tycker att Snowdon bara är en liten kulle, beordrade intag av lite näring efter ca 45 minuters vandring. Efter det började den branta stigningen och T tappade tempo. Vi satte oss således ner och njöt en stund i solen men snart blev jag rastlös och ville vidare. Jag och Z gick i förväg. T fick gå i sitt eget tempo. Efter 1 h 59 min nådde jag toppen!! just när molnen kom in och både kylde av och förstörde utsikten.

Det kylde snabbt av och eftersom T hade min jacka i ryggsäcken fick jag låna en av Z. När T kom upp kunde vi knappt se något genom molnen längre.

   
Eftersom jag var rejält kall fick jag till slut även låna mössan av Z och gick således i dubbla jackor. Grabbarna ville dröja kvar just nedanför toppen för att njuta av utsikten, men jag bara frös och skyndade på dem för att få börja vandringen ner igen. Det tog en god stund innan jag åter fick upp lite värme i kroppen.
 

Vi tog den något lättare vägen ner och fick se de gamla gruvorna som ligger längs vägen, massor av får och ytterligare sjöar. På vägen ner fick vi uppleva alla typer av väder. Regn, hagel, solsken, regn, solsken, regn och slutligen solsken igen. När vi tittade upp mot toppen på Snowdon förstod vi att vi lämnat den i rättan tid.  
Nu är klockan 11 och vi är tillbaka på startpunkten. Lite trött och möra i benen efter nedstigningen, men nöjda. Det var väl mödan värt, men shit! vad jag har ont under mina fötter!!!