Alla inlägg under augusti 2015

Av Ryggan - 21 augusti 2015 11:18

Vi ska tälta i Tiveden i helgen och det ska bli så härligt att komma ut i skogen igen!

Det ser ut som att vädergudarna kommer att vara med oss även om temperaturen sjunker ner mot 7 grader på natten. Underställen är nerpackade, så vi är beredda!!

    

ANNONS
Av Ryggan - 14 augusti 2015 08:13

Ikväll ska vi gå på föreställning vid Konunga-Stollen. Årets företsällning innehållande sång, musik och eld heter

 "Gruvtagen - Bergets inre väsen"

 


Detta utlovas:
"föreställningen startar i skymningen för att få Gruvparkens unika miljö och trolskhet, mörkrets mystik och de djupa gruvhålens svarta vattenspeglar förstärkta av stämningsskapande, spektakulära ljus- och ljudeffekter. Du vandrar in i Gruvparkens spektakulära och trolska miljö. Hör ljudet från bergets inre, ser de upplysta formationerna och skogens täta grönska som fångar in dit till en föreställning baserad på gruvans slit och släp, med eleden som ett arbetsredskap coh för att värma sig vid och få ro efter ett hårt arbetspass".

Många stora ord, men hur eller hur, så tror jag att det kommer att bli en mysig kväll. Bäst att ta med en varm filt att vira in sig i. 


Bilder från tidigare föreställningar:

ANNONS
Av Ryggan - 14 augusti 2015 07:31

Sedan första gången P tog med mig upp till stugan strax utanför Nora och jag såg skylten Konunga-Stollen, har jag brytt funderat på vad det kan vara. Så en dag bestämde jag mig för att det var dags att ta reda på saken.


Stolle, är ju som alla vet    det tyska ordet för ”vågrät tunnel som mynnar ut i dagsljus”, och det är en 270 meter lång gruvgång rakt in i berget. Den byggdes till en början som en avvattnings- och transporttunnel, men under arbetets gång fann man malm och brytningen satte igång. Namnet Konunga-Stollen fick den i mars 1761, fyra månader innan den började byggas, för att ge den ett kungligt skimmer.


Själva Stollen var stängd på grund av rasrisk och i väntan på resaureringar, men vi promenerade upp i själva gruvparken. På Klacka-Lerbergs gruvfält har man brutit malm sedan 1300-talet som sedan har fraktats till hyttor i trakten.

Gruvparken har ett 40-tal gruvhål omgivna av sprängstenshögar (stenskrotet som blev kvar), schakt och gångar med spår efter olika brytningstekniker. Från den äldsta och mest tidsödande tillmakningsmetoden, då man helt enkelt eldade på berget så att det sprack och kunde brytas loss, till sprängning av gruvgångar med sprängämnen. Det finns även malmtorg, där man samlade den brutna malmen som efter säsongens slut skulle lottas ut mellan delägarna i gruvan. Det finns ännu malmhögar kvar som väntar på att bli fördelade…


Malmtorg

Spår efter brytning med tillmakning, alltså då man eldade på berget för att få det att
spricka

Stora Klacka gruva

I takt med att gruvbrytningen åt sig in i berget blev uppfordringen av malm och uppumpning av vatten allt svårare. Stollen, som både kunde dränera gruvan och transportera ut malmen, började byggas 1761. Den 270 meter långa gruvgången tog 100 år att färdigställa eftersom man under arbetets gång fann nya malmstråk att bryta. I Stollen finns ett bergrum som iordningställdes under andra världskriget av Nitro Nobel AB för förvaring av sprängämnen. Men… det var för fuktigt i bergrummet och någon förvaring blev aldrig möjlig.


Den tidigaste brytningen i gruvan gjordes av bergsmän och deras familjer för att senare drivas av gruvbolag med anställda gruvarbetare. Gruvbrytningen upphörde 1932 och när gruvan lades ner revs gruvbebyggelsen.


Klacka-Lerbergs dramatiska ruinlandskap skapar en trolsk stämning med sina bråddjupa övergivna gruvhål, mörka vattenspeglar och efterlämnade malmhopar. Men när gruvorna var i drift var landskapet mer bebyggt och öppet. Det kan inte ha funnits många träd kvar eftersom de mest troligt gick åt då berget skulle eldas. Gruvarbetarnas bostäder, typ stenkojor, med tillhörande odlingslotter låg oftast nära gruvhålen. Gruvarbetarna har inte så mycket fritid att prata om. Efter långa timmar i gruvan fick de fortsätta sitt arbete på sin lilla jordplätt. Under slutet av 1800-talet byggde gruvbolaget arbetarbostäder för att locka till sig arbetskraft. Det har även funnits ett skolhus och kring Klacka-Lerbergs järnvägsstation utvecklades ett mindre samhälle under slutet av 1800-talet med både ett Folkets hus och Folkets park.


Stollen stängdes av säkerhetsskäl 2006 då ingången krävde reparation och har inte öppnat sedan dess. Det finns ytterligare en stollgång – ”Dalstollen”- inte så långt från Konunga-Stollen. Denna okända Stolle ska mynna enligt gamla gruvkartor mynna ut i botten på Dalgruvan i gruvparken, men är igenrasad och inte vidare undersökt.


Ståtlig utsikt över Fåsjön

Det var en skön eftermiddagsutflykt och vi hade fantastiskt skönt väder. Vi åt en sen lunch med storslagen utsikt över Fåsjön och vandrade helt enkelt omkring bland gruvhålen och läste på informationsskyltarna (de som fanns kvar). Trots att det handlade om sten, så tyckte jag att det var spännande att läsa. Det var inte svårt att föreställa sig det slit och de risker gruvarbetarna utsattes för. 


När, eller rättare sagt om, de öppnar Stollen igen så ska jag helt klart åka tillbaka.

Av Ryggan - 11 augusti 2015 10:34

Den lilla Luffarstugan, tillhörande Julita gård, står öppen och det är bara att gå in och titta i den. Den ligger på andra sidan vägen, uppe bland statarlängorna, en bit från själva gården. Vi funderade ganska länge över vad det kunde vara för ett litet hus då vi var här första gången. Då gick vi aldrig fram och tittade. Det gäller att vara nyfiken här i världen för att få reda på saker och ting.

Hemlösa vandrare har i alla tider strövat runt på vägarna, men de vandrare som kallas luffare förekom från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget.


Under ca hundra år, från mitten av 1700-talet och framåt, fördubblades Sveriges befolkning. De egendomslösas skara fyrdubblades under denna tid. På grund av skiftesreformer och annat fanns det inte längre plats för alla på landsbygden. Många sökte sig till städerna och de framväxande industrierna. Men inte alla… De som ”valde” luffaryrket hade naturligtvis olika skäl, men många var udda och utstötta ur gemenskapen. Kanske hade de något lyte, kanske var de oäktingar och en del var alkoholister. Vissa kunde helt enkelt inte inordna sig i det nya samhället. I början på 1920-talet fick luffarna sällskap av arbetslösa som vandrade runt och sökte tillfällighetsjobb.


Lösdrivarlagen från 1855 innebar att ”sysslolösa som drev omkring” kunde dömas till tvångsarbete från 6 månader upp till två år. Lagen fanns kvar till 1965. Det kan man säga var andra bullar än idag.

Luffarna hade tecken som de satte på grindar och dörrar för att förmedla till sina vandrarkollegor om det ens var mödan värt att be om mat eller om de helt enkelt borde vara vaksamma för gårdens befolkning som kunde kalla på polis. I stort sett slutade luffarna att vandra vid tiden före andra världskriget. En och annan eftersläntrare gick på luffen ända in på 60-talet.

På Julita gård blev luffarna väl mottagna. Kokerskan hade fått order om att alla vandrare skulle få ett matpaket. De fick övernatta i Luffarstugan. Innan denna lilla stuga byggdes kunde luffare få sova i drängstugan eller på någon höskulle. Det var dock inte så populärt bland innevånarna i drängstugan att ha luffare hos sig. Luffarna ansågs stå långt under ”hederliga arbetare” i rang och de hade rykte om sig att vara både tjuvaktiga och lata. Dagsverkstorparna vantrivdes så med att ha luffare i sitt hus att de slutade att gå hem och äta på kvällarna. Julitas sista ägare löjtnant Bäckström lät därför, och för att han var rädd att luffarna skulle sätta eld på höskullarna, bygga den lilla luffarstugan.

Av Ryggan - 10 augusti 2015 13:37

I fyra timmar underhöll Pettson och Findus barnen på ett helt fenomenalt sätt! Findus lyckades få med sig alla barn likt råttfångaren från Hameln, för att leta efter Pettson som hade somnat i visthusboden. De sjöng sånger med barnen, lekte kurragömma och de var på muckeljakt. Klockan 15 var det matning av höns och fåren som gjorde konster!

Föräldrar. Ta era barn till Julita Gård och hälsa på hos Pettson och Findus!!

 

Av Ryggan - 10 augusti 2015 08:30

En glad nyhet hörd från vetenskapsradion är att vi blir allt äldre. Forskaren Jim Vaupel konstaterar att av de flickor som föds i dag kommer hälften att bli över 105 år om nuvarande trend med ökande medellivslängd fortsätter! Och då kan vi jobba till 85, tycker han. Det ställer Reinfeldts arbetande 75-åring i skuggan.


Men hans poäng är egentligen att den stillsamma revolution som innebär att livslängden ökar med 3 månader per år startade redan omkring år 1840, och den startade i Skandinavien. Anledningen är att regering och organisationer här var mer inriktade på att ge lika omsorg till alla än de var på andra håll! Var det verkligen så?


När man ser Nybble fattigstuga undrar man. Blev man så illa däran att man hamnade här så torde det ha gått ganska fort utför mot graven. Tankarna går till Astrid Lindgrens ”Kommandora” i fattigstugan i Emil i Lönnebergaböckerna. Omsorgen här borde ha varit så ofattbart begränsad. Eller ska man snarare se det som början på välfärdssamhället? Var det här marschen mot 105-årsdagen började?

Här, mitt på den Sörmländska landsbygden står denna "märkligt kulturminne"-skylt, som märker ut Nybble fattigstuga som är ett av Sveriges äldsta bäst bevarade ålderdomshem. Den vita lilla vita lilla ryggåsstugan med torvtak byggdes 1742 av Julita gårds dåvarande ägare Axel Gottlieb Palbitzki för gamla och medellösa anställda på Julita gård. En fattigfond på 6000 daler kopparmynt inrättades samtidigt. Palbitzki lät även bygga Risinge skola, 1742, för barnen på Julita gods. Det var 100 år före folskolans införande.  
 
När man kommer in möts man av en skylt som berättar lite om fattighusets historia med en önskan att den ska bestå som ett minne av de enkla förhållanden som rådde.

Först kliver man in i en förstuga. Den var nog lite kylig på vintern. I själva stugan håller man idag på att lägga in nytt golv och man har gjort vissa lagningar i taket. Spisen står kvar och det enda ljusinsläppet är det stora djupa fönstret. Det är inte svårt att föreställa sig hur det kan ha sett ut i gångna tider. Det blev säkert trångt i stugan då fattigfonden skulle fördelas på fem personer: ”fyra stycken skröpliga, gamla och fattiga personer samt en dito mindre skröplig och vanför kvinnoperson, ogift eller änka som inga små barn har att sköta och förmår dessa fyra förenämnda förestå”. Fattighuet var således tänkt att användas av fyra hjon, men upp till tretton!!! personer bodde här under 1800-talets mitt. De fick en del matvaror från herrgården, men var ändå tvungna att tigga från bönderna för att klara sig.

Det blir på något vis en härlig närhet när man kan röra taket med händerna.

Andra gaveln utifrån. Det är fantastiskt vilken omsorg om detaljer även ett sånt här bygge kunde få förr. Inget bjäfs, men det som finns är redigt gjort. Något att lära sig av.

Fattigstugan moderniserades 1849 med farstu och enkupigt tegeltak. Fattighuset i Nybble togs ur drift vid slutet av 1800-talet och den närliggande Västergården fick ta över funktionen som fattighus. Den här lilla byggnaden användes då som potatiskällare.


År 1903 lät dåvarande ägare till Julita gård, Arthur Bäckström, bygga ett nytt och betydligt större ålderdomshem. Det är den stora vita byggnaden på andra sidan vägen. Idag är det huset privatägt och består av hyreslägenheter.


1945 återställdes fattigstugan som den ursprungligen sett ut på 1700-talet. Bland annat innebar det att den återfick sitt torvtak. Idag sköts de gamla hag- och åkermarkerna för att efterlikna tiden kring år 1900. Då var potatis en viktig del av maten. Många som arbetade på Julita gård hade ett stycke åker för potatisodling just i Nybble. Går du runt i området kommer du att se spår av både potatisgropar och av en stor potatisåker.

Det vanliga folkets historia kommer tyvärr inte fram lika mycket som kungahusens och adelns, men jag har alltid tyckt att det är mer intressant att lära om hur ”vanliga” människor levde.


Ta dig till Nybble fattisgstuga:
Ta bilen västerut på väg 214 från Julita gårds entre. Efter ca 1.5 km sväng höger på grusvägen, strax därefter vänster och du är framme vid Nybble. Surfa in på http://digitalt.nordiskamuseet.se/nybble och utforskningen kan börja.

Av Ryggan - 7 augusti 2015 11:06

Som nybliven Örebroar tvingar jag med mig P för att upptäcka omgivningarna i och omkring Örebro och Nora. Idag har vi tittat på tåg...

Kanske en lite halvtöntig men faktiskt ganska mysig utflykt.


Att Nora fick järnväg redan 1854 är ingen slump. I området kring Nora fanns redan i början av 1800-talet ett hundratal mindre gruvor och järnbruk. Transporter skedde främst vintertid med hästforor. Det tog lång tid att köra och lasten blev liten. Efter att riksdagen år 1851 beviljat medel till en järnväg bildades ett järnvägsbolag, "Nora-Örebro Jernvägs Aktiebolag". I mars 1856 kunde man köra ett invigningståg och järnvägen blev därmed den första järnvägssträckan i Sverige med allmän trafik.

Idag kan man åka det gamla tåget mellan Nora och Järle. De kör med ett ånglok, tre personvagnar och en godsfinka. Det ska sägs vara en speciell upplevelse som man inte ska missa, en rofylld resa genom ett vackert landskap. Och spännande, för så här reser man ju inte nu förtiden. Det ryker och låter, man hör hjulens dova dunkande. Kolförråden på loken rymmer 3,5 ton och det går åt 400 kg kol per mil!! Tågen vänder i Järle medan loken iordningställs och provbromsas. Resan från Nora tar 20 minuter och uppehållet i Järle är ca 40 minuter.

Vi nöjde oss med att titta på det vackra stationshuset, som är Sveriges äldsta stationshus. Det byggdes 1854. Att stationshuset stod klart två år innan järnvägen invigdes beror på att den nybyggda, avsynade och godkända bron över Järleån rasade före invigningen. Trafiken kom igång först efter att en provisorisk träbro byggts.  I väntsalen finns en tidtabell för tågen. Här fanns även Stinsens bostad. Idag kan man ta en fika eller äta glass hemma hos självaste Stinsen eller ute i den fina trädgården. Efter att vi sett oss om promenera vi längs spåret till den ”nya” bron över Järleån från 1905.

Där satte vi oss till ro i solskenet och åt vår medhavda matsäck medan vi väntade på tåget. Vi hörde visslan långt innan vi såg röken. Det gick inte fort vill jag lova. Vi gick tillbaka och tog oss en närmre titt på tåget och tittade in i vagnarna och provsatt träbänkarna. Inte helt likt våra SJ-tåg vi åker med idag.

Av Ryggan - 4 augusti 2015 11:07

Som nyinflyttad i Närke har jag numera ett helt nytt landskap med dess omgivningar att upptäcka. På lördag planerar vi att ge oss av till Julita gård i Södermanland, för att hälsa på Pettson och Findus och titta på utställningarna i det vackra huset. Förhoppningsvis ska vi även kunna avnjuta en picknick i någorlunda vackert sommarväder.

Om Julita gård

Julita gård ligger i Södermanland vid sjön Öljaren, ca 2,5 mil nordväst om Katrineholm. Gården ägs och drivs av Nordiska museet och i den bevarade miljön från förra sekelskiftet finns utställningar och evenemang som belyser trender och traditioner kring det svenska lantbruket.

Det finns en stor park, trädgårdar, örtagård, vackra och välbevarade byggnader och interiörer, gårdsmejeri, brandstation, tegelbruk, väderkvarn, såg och allt som hörde ett storgods till.

Gården är sommartid ett populärt utflyktsmål som rymmer café, restaurang, butiker, övernattnings- och festmöjligheter, barnaktiviteter samt fina miljöer och parkytor för picknickar.


Entré

Vuxen 100 kr

Barn/ungdomar 0–18 år 20 kr (under perioden 20 juni–16 augusti, övriga dagar fri entré)

Säsongskort 250 kr

Entré till utställningarna samt visningarna av stora huset samt temavisningar ingår i entrén.
Inga pensionärs- eller studentrabatter.


Kommunikationer

Tåg till Eskilstuna eller Katrineholm.
Buss nr 405 från Katrineholm går till hållplats Julita gård.
Buss nr 414 från Katrineholm och buss nr 29 från Eskilstuna går till hållplats Äsköping (ca 1,5 km från Julita gård).
Koordinater till grinden till Julita gård är 59.1523 16.0408

Allmänvisningar

20 juni-16 augusti                                           

Dagligen

Kl 12 - Stora huset
Kl 13 - Stora huset
Kl 14 - Klostervisning
Kl 15 - Herrskap och tjänstefolk
           

Kom och träffa Pettson och Findus!

På Julita gård träffar du Pettson och Findus, Sven Nordqvists populära barnboksfigurer, på deras alldeles egna gård! Här får alla besökare vara med i deras lilla värld. Pettsons och Findus leker och läser saga för barnen. Barnen får hjälpa till att mata gårdens får och höns. Pettson och Findus har alltid tid för barnen.


Pettson och Findus finns som vanligt på plats dagligen kl 12–16 under perioden 20 juni–16 augusti. Vi har även skaparverkstad, familjespår och barnvisning.    

____________________________________________________________________________________________________

Julitas historia
De äldsta spåren av människor i Julitabygden är lämningar från stenåldern för 5 000 år sedan. Det finns bronsåldersgravar och spår från järnålder, vikinga­tid och medeltid. Flest gravar är från järnåldern. I Hästhagen finns 31 gravar från äldre järnåldern. I Oxhagen finns ett gravfält från yngre järnålder och resterna av en vikingatida platå­husgrund. Inne på parkområdet finns en runsten som berättar om Torkel och Ormar som levde här på vikingatiden.

Saba kloster
Det äldsta dokumentet där Julita nämns är från 1180-talet, då Julita var kungsgård och kallades Säby, byn vid sjön. Dokumentet är undertecknat av kung Knut Eriksson och bevisar att han gav bort kungsgården med "hus, åkrar, fiskevatten, skogar, ängar och betesmarker" till en grupp cisterciensermunkar. De flyttade till Säby och grundade klostret Saba (en latinisering av Säby).

Cisterciensermunkarnas ordensregler krävde att de skulle vara självförsör­jande och de levde av trädgårdsskötsel, jordbruk, skogsbruk och fiske. Klostren i Europa hade täta kontakter med varandra, som troligen bidrog till att sprida ideer, odlingsmetoder och nya växtslag. Klostren framstod som mönsterjordbruk och cistercienserna kallas ibland för teknikens apostlar.

Det lär ha funnits reliker vid Saba kloster; en bit av Johannes döparens huvudskål samt en del av jungfru Marias arm och haka!! (tja, varför inte…) Klostret blev vallfartsort och likställdes med ett besök vid den heliga graven i Jerusalem. Saba fick under en tid hand om Peterspenningen, den peng som alla kloster samlade in till påven i Rom. När klostret var som störst ägde det närmare 200 lantegendomar, varav ett 80-tal i Julita socken. 

Kungsgård
Sista gången man hör talas om Julita som ett fungerande kloster är 1525. Gustav Vasa fick 1526 igenom ett beslut att kronan skulle överta klostrens rike­domar. 1527 fattades beslut om att katolska kloster i Sverige skulle upphöra. Julita återgick till kronan och blev en kungsgård. Stora delar av klosterbyggnaderna revs och nya hus byggdes.

Gården var tidvis förlänad och sköttes däremellan av en fogde. Bönderna som brukade godsets mark betalade skatt till den som förlänade godset istället för till staten. Gustav Vasas yngste son, hertig Karl av Södermanland, fick en son med älskarinnan Karin Nilsdotter och detta oäkta barn växte upp och gick i skola på Julita. Hertig Karl blev senare Karl IX och efter hans död fick änkan Kristina kungsgården Julita som änkesäte fram till sin död 1625. Hon hörde till den tyska ätten Holstein Gottorp och hennes vapensköld hittades under putsen på Södra flygeln.

Styckebruk
Under 1600-talet fanns ett styckebruk (kanongjuteri) på Julita. Trettioåriga kriget pågick i Europa (1618 - 1648) och behovet av kanoner var stort. Österrikaren och artillerioffi­ceraren Melchior Wurmbrandt hade utvecklat en lätt kanon, läderkanonen, som var enklare att hantera i fält än de tunga gjutjärnskanonerna. Gustav II Adolf blev intresserad av uppfinningen och Wurm­brandt fick Julita i förläning för att starta en kanonproduktion.


Läderkanonen blev ett fiasko. Bristande information ledde till att den laddades för hårt och sprack. Wurmbrandt deltog senare i kriget och togs tillfånga 1636. Därefter är hans öden okända.


Österrikaren Paul Khevenhüller (1593 - 1655) tjänstgjorde hos Gustav II Adolf under kriget. Han lånade ut den stora summan av 70 000 riksdaler till kungen, eftersom kriget kostade mycket pengar. När Gustav II Adolf hade stupat reste Khevenhüller till Stockholm för att få tillbaka sitt lån. Istället för pengar fick han Julita som pant. Godset var betydligt större då och innefattade hela Julita socken förutom godset Gimmersta. Khevenhüller flyttade aldrig till Julita utan arrenderade ut styckebruket. Omkring 1660 började malmen ta slut och skogarna skövlades för att förse styckebruket med träkol. Bruket blev olönsamt och lades ner.

Adelsgods
Genom giftermål och arv övergick Julita till adelssläkten Palbitzki. Mathias Palbitzki har gjort flera skisser över Julita från 1650-talet, där man kan se de medeltida byggnaderna Södra flygeln och Abbotshuset, ruiner efter de övriga klosterbyggnaderna, två stora timrade boningshus och flera mindre stugor. Mathias ägde även det gamla cistercienserklostret Alvastra, vid foten av Omberg i Östergötland.

Sonen Alexander Palbitzki (1660 - 1724) tog över Julita gård. Han förde journal över sysslor och händelser på godset med anteckningar över antalet djur, inkomster från exempelvis oxhandel, skogsbruk, jordbruk och fiske. Det ger en god bild av hur gården fungerade mellan 1704 och 1724. Från år 1735 finns dessutom en detaljerad karta över Julita.

Nästa ägare blev Axel Gottlieb Palbitzki (1698 - 1760) och hustrun Charlotta Christina Siöblad (1693 - 1770). De lät 1742 bygga en fattigstuga och en skola. Skolan var en av de första i Sverige. År 1745 förstördes huvud­byggnaden i en brand. Den nya stod klar omkring 1760.

De sista Palbitzki på Julita blev Axel Gottlieb brors barnbarn Mathias Palbitzki (1782 - 1851) och hans hustru Beata von Ungern-Sternberg (1788 - 1872). Beata var en godhjärtad kvinna med stor omsorg om folket på gården. De fick inga barn, så efter Beatas död ärvdes Julita av hennes avlägsna släktingar som sålde godset.

Bäckström på Julita
1877 köptes Julita av tobaksfabrikör och grosshandlare Johan Bäckström (1826 ­- 1902). Han fick fyra söner och köpte ett gods till var och en av dem. Det var sonen Arthur Bäckström (1861 - ­1941) som fick överta Julita. Under 1800-talets sista decennier gjorde Johan Bäckström stora investeringar för att rationalisera jordbruket. Behovet av arbetskraft ökade och fler statare anställdes. Spannmålsimporten till Sverige ökade vid denna tid och gjorde inhemsk spannmålsodling olönsam, och jordbruket inriktades på nötkreatur­skötsel och mejerihantering.

Arthur Bäckström genomförde stora förändringar på Julita, med en ny vagnsflygel och en stallflygel. Stora huset byggs till och förändrades både invändigt och utvändigt. Parken utvidgades, lusthus, växthus och orangeri uppför­des. Han byggde ett stort ålderdomshem i Nybble för gårdens anställda.

Arthur gifte sig aldrig och fick inga barn. Han valde att testa­mentera Julita till Nordiska museet, som tog över gods och ägor 1944.

Ett utdrag ur testamentet: "Hufvudbyggnaden med flyglar och ekonomibyggnader jemte angrän­sande område såsom trädgård och park böra så vidt möjligt bibehållas i oförändrat skick för att kommande slägten gifva en trogen bild, hur en gammal sörmländsk herrgård af betydligare omfång tedde sig under slutet af förra och början af innevarande århundrade."

Presentation


Denna blogg kommer att handla om resor i olika former, men framför allt om billiga resor som ger möjlighet till lite vardagsflykt, samt de små utflykterna hemmavid.
Jag skulle vilja att det blir ett levande reseforum, så lägg gärna till information om du

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ billiga-resor med Blogkeen
Följ billiga-resor med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se