Den lilla Luffarstugan, tillhörande Julita gård, står öppen och det är bara att gå in och titta i den. Den ligger på andra sidan vägen, uppe bland statarlängorna, en bit från själva gården. Vi funderade ganska länge över vad det kunde vara för ett litet hus då vi var här första gången. Då gick vi aldrig fram och tittade. Det gäller att vara nyfiken här i världen för att få reda på saker och ting.

Hemlösa vandrare har i alla tider strövat runt på vägarna, men de vandrare som kallas luffare förekom från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget.

Under ca hundra år, från mitten av 1700-talet och framåt, fördubblades Sveriges befolkning. De egendomslösas skara fyrdubblades under denna tid. På grund av skiftesreformer och annat fanns det inte längre plats för alla på landsbygden. Många sökte sig till städerna och de framväxande industrierna. Men inte alla… De som ”valde” luffaryrket hade naturligtvis olika skäl, men många var udda och utstötta ur gemenskapen. Kanske hade de något lyte, kanske var de oäktingar och en del var alkoholister. Vissa kunde helt enkelt inte inordna sig i det nya samhället. I början på 1920-talet fick luffarna sällskap av arbetslösa som vandrade runt och sökte tillfällighetsjobb.

Lösdrivarlagen från 1855 innebar att ”sysslolösa som drev omkring” kunde dömas till tvångsarbete från 6 månader upp till två år. Lagen fanns kvar till 1965. Det kan man säga var andra bullar än idag.

Luffarna hade tecken som de satte på grindar och dörrar för att förmedla till sina vandrarkollegor om det ens var mödan värt att be om mat eller om de helt enkelt borde vara vaksamma för gårdens befolkning som kunde kalla på polis. I stort sett slutade luffarna att vandra vid tiden före andra världskriget. En och annan eftersläntrare gick på luffen ända in på 60-talet.

På Julita gård blev luffarna väl mottagna. Kokerskan hade fått order om att alla vandrare skulle få ett matpaket. De fick övernatta i Luffarstugan. Innan denna lilla stuga byggdes kunde luffare få sova i drängstugan eller på någon höskulle. Det var dock inte så populärt bland innevånarna i drängstugan att ha luffare hos sig. Luffarna ansågs stå långt under ”hederliga arbetare” i rang och de hade rykte om sig att vara både tjuvaktiga och lata. Dagsverkstorparna vantrivdes så med att ha luffare i sitt hus att de slutade att gå hem och äta på kvällarna. Julitas sista ägare löjtnant Bäckström lät därför, och för att han var rädd att luffarna skulle sätta eld på höskullarna, bygga den lilla luffarstugan.