Vi ska tälta i Tiveden i helgen och det ska bli så härligt att komma ut i skogen igen!

Det ser ut som att vädergudarna kommer att vara med oss även om temperaturen sjunker ner mot 7 grader på natten. Underställen är nerpackade, så vi är beredda!!

Ikväll ska vi gå på föreställning vid Konunga-Stollen. Årets företsällning innehållande sång, musik och eld heter

 "Gruvtagen - Bergets inre väsen"

Detta utlovas:
"föreställningen startar i skymningen för att få Gruvparkens unika miljö och trolskhet, mörkrets mystik och de djupa gruvhålens svarta vattenspeglar förstärkta av stämningsskapande, spektakulära ljus- och ljudeffekter. Du vandrar in i Gruvparkens spektakulära och trolska miljö. Hör ljudet från bergets inre, ser de upplysta formationerna och skogens täta grönska som fångar in dit till en föreställning baserad på gruvans slit och släp, med eleden som ett arbetsredskap coh för att värma sig vid och få ro efter ett hårt arbetspass".

Många stora ord, men hur eller hur, så tror jag att det kommer att bli en mysig kväll. Bäst att ta med en varm filt att vira in sig i. 

Bilder från tidigare föreställningar:

Sedan första gången P tog med mig upp till stugan strax utanför Nora och jag såg skylten Konunga-Stollen, har jag brytt funderat på vad det kan vara. Så en dag bestämde jag mig för att det var dags att ta reda på saken.

Stolle, är ju som alla vet    det tyska ordet för ”vågrät tunnel som mynnar ut i dagsljus”, och det är en 270 meter lång gruvgång rakt in i berget. Den byggdes till en början som en avvattnings- och transporttunnel, men under arbetets gång fann man malm och brytningen satte igång. Namnet Konunga-Stollen fick den i mars 1761, fyra månader innan den började byggas, för att ge den ett kungligt skimmer.

Själva Stollen var stängd på grund av rasrisk och i väntan på resaureringar, men vi promenerade upp i själva gruvparken. På Klacka-Lerbergs gruvfält har man brutit malm sedan 1300-talet som sedan har fraktats till hyttor i trakten.

Gruvparken har ett 40-tal gruvhål omgivna av sprängstenshögar (stenskrotet som blev kvar), schakt och gångar med spår efter olika brytningstekniker. Från den äldsta och mest tidsödande tillmakningsmetoden, då man helt enkelt eldade på berget så att det sprack och kunde brytas loss, till sprängning av gruvgångar med sprängämnen. Det finns även malmtorg, där man samlade den brutna malmen som efter säsongens slut skulle lottas ut mellan delägarna i gruvan. Det finns ännu malmhögar kvar som väntar på att bli fördelade…

Malmtorg

Spår efter brytning med tillmakning, alltså då man eldade på berget för att få det att spricka

Stora Klacka gruva

I takt med att gruvbrytningen åt sig in i berget blev uppfordringen av malm och uppumpning av vatten allt svårare. Stollen, som både kunde dränera gruvan och transportera ut malmen, började byggas 1761. Den 270 meter långa gruvgången tog 100 år att färdigställa eftersom man under arbetets gång fann nya malmstråk att bryta. I Stollen finns ett bergrum som iordningställdes under andra världskriget av Nitro Nobel AB för förvaring av sprängämnen. Men… det var för fuktigt i bergrummet och någon förvaring blev aldrig möjlig.

Den tidigaste brytningen i gruvan gjordes av bergsmän och deras familjer för att senare drivas av gruvbolag med anställda gruvarbetare. Gruvbrytningen upphörde 1932 och när gruvan lades ner revs gruvbebyggelsen.

Klacka-Lerbergs dramatiska ruinlandskap skapar en trolsk stämning med sina bråddjupa övergivna gruvhål, mörka vattenspeglar och efterlämnade malmhopar. Men när gruvorna var i drift var landskapet mer bebyggt och öppet. Det kan inte ha funnits många träd kvar eftersom de mest troligt gick åt då berget skulle eldas. Gruvarbetarnas bostäder, typ stenkojor, med tillhörande odlingslotter låg oftast nära gruvhålen. Gruvarbetarna har inte så mycket fritid att prata om. Efter långa timmar i gruvan fick de fortsätta sitt arbete på sin lilla jordplätt. Under slutet av 1800-talet byggde gruvbolaget arbetarbostäder för att locka till sig arbetskraft. Det har även funnits ett skolhus och kring Klacka-Lerbergs järnvägsstation utvecklades ett mindre samhälle under slutet av 1800-talet med både ett Folkets hus och Folkets park.

Stollen stängdes av säkerhetsskäl 2006 då ingången krävde reparation och har inte öppnat sedan dess. Det finns ytterligare en stollgång – ”Dalstollen”- inte så långt från Konunga-Stollen. Denna okända Stolle ska mynna enligt gamla gruvkartor mynna ut i botten på Dalgruvan i gruvparken, men är igenrasad och inte vidare undersökt.

Ståtlig utsikt över Fåsjön

Det var en skön eftermiddagsutflykt och vi hade fantastiskt skönt väder. Vi åt en sen lunch med storslagen utsikt över Fåsjön och vandrade helt enkelt omkring bland gruvhålen och läste på informationsskyltarna (de som fanns kvar). Trots att det handlade om sten, så tyckte jag att det var spännande att läsa. Det var inte svårt att föreställa sig det slit och de risker gruvarbetarna utsattes för. 

När, eller rättare sagt om, de öppnar Stollen igen så ska jag helt klart åka tillbaka.

Den lilla Luffarstugan, tillhörande Julita gård, står öppen och det är bara att gå in och titta i den. Den ligger på andra sidan vägen, uppe bland statarlängorna, en bit från själva gården. Vi funderade ganska länge över vad det kunde vara för ett litet hus då vi var här första gången. Då gick vi aldrig fram och tittade. Det gäller att vara nyfiken här i världen för att få reda på saker och ting.

Hemlösa vandrare har i alla tider strövat runt på vägarna, men de vandrare som kallas luffare förekom från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget.

Under ca hundra år, från mitten av 1700-talet och framåt, fördubblades Sveriges befolkning. De egendomslösas skara fyrdubblades under denna tid. På grund av skiftesreformer och annat fanns det inte längre plats för alla på landsbygden. Många sökte sig till städerna och de framväxande industrierna. Men inte alla… De som ”valde” luffaryrket hade naturligtvis olika skäl, men många var udda och utstötta ur gemenskapen. Kanske hade de något lyte, kanske var de oäktingar och en del var alkoholister. Vissa kunde helt enkelt inte inordna sig i det nya samhället. I början på 1920-talet fick luffarna sällskap av arbetslösa som vandrade runt och sökte tillfällighetsjobb.

Lösdrivarlagen från 1855 innebar att ”sysslolösa som drev omkring” kunde dömas till tvångsarbete från 6 månader upp till två år. Lagen fanns kvar till 1965. Det kan man säga var andra bullar än idag.

Luffarna hade tecken som de satte på grindar och dörrar för att förmedla till sina vandrarkollegor om det ens var mödan värt att be om mat eller om de helt enkelt borde vara vaksamma för gårdens befolkning som kunde kalla på polis. I stort sett slutade luffarna att vandra vid tiden före andra världskriget. En och annan eftersläntrare gick på luffen ända in på 60-talet.

På Julita gård blev luffarna väl mottagna. Kokerskan hade fått order om att alla vandrare skulle få ett matpaket. De fick övernatta i Luffarstugan. Innan denna lilla stuga byggdes kunde luffare få sova i drängstugan eller på någon höskulle. Det var dock inte så populärt bland innevånarna i drängstugan att ha luffare hos sig. Luffarna ansågs stå långt under ”hederliga arbetare” i rang och de hade rykte om sig att vara både tjuvaktiga och lata. Dagsverkstorparna vantrivdes så med att ha luffare i sitt hus att de slutade att gå hem och äta på kvällarna. Julitas sista ägare löjtnant Bäckström lät därför, och för att han var rädd att luffarna skulle sätta eld på höskullarna, bygga den lilla luffarstugan.

I fyra timmar underhöll Pettson och Findus barnen på ett helt fenomenalt sätt! Findus lyckades få med sig alla barn likt råttfångaren från Hameln, för att leta efter Pettson som hade somnat i visthusboden. De sjöng sånger med barnen, lekte kurragömma och de var på muckeljakt. Klockan 15 var det matning av höns och fåren som gjorde konster!

Föräldrar. Ta era barn till Julita Gård och hälsa på hos Pettson och Findus!!

En glad nyhet hörd från vetenskapsradion är att vi blir allt äldre. Forskaren Jim Vaupel konstaterar att av de flickor som föds i dag kommer hälften att bli över 105 år om nuvarande trend med ökande medellivslängd fortsätter! Och då kan vi jobba till 85, tycker han. Det ställer Reinfeldts arbetande 75-åring i skuggan.

Men hans poäng är egentligen att den stillsamma revolution som innebär att livslängden ökar med 3 månader per år startade redan omkring år 1840, och den startade i Skandinavien. Anledningen är att regering och organisationer här var mer inriktade på att ge lika omsorg till alla än de var på andra håll! Var det verkligen så?

När man ser Nybble fattigstuga undrar man. Blev man så illa däran att man hamnade här så torde det ha gått ganska fort utför mot graven. Tankarna går till Astrid Lindgrens ”Kommandora” i fattigstugan i Emil i Lönnebergaböckerna. Omsorgen här borde ha varit så ofattbart begränsad. Eller ska man snarare se det som början på välfärdssamhället? Var det här marschen mot 105-årsdagen började?

Här, mitt på den Sörmländska landsbygden står denna "märkligt kulturminne"-skylt, som märker ut Nybble fattigstuga som är ett av Sveriges äldsta bäst bevarade ålderdomshem. Den vita lilla vita lilla ryggåsstugan med torvtak byggdes 1742 av Julita gårds dåvarande ägare Axel Gottlieb Palbitzki för gamla och medellösa anställda på Julita gård. En fattigfond på 6000 daler kopparmynt inrättades samtidigt. Palbitzki lät även bygga Risinge skola, 1742, för barnen på Julita gods. Det var 100 år före folskolans införande.  
 
När man kommer in möts man av en skylt som berättar lite om fattighusets historia med en önskan att den ska bestå som ett minne av de enkla förhållanden som rådde.

Först kliver man in i en förstuga. Den var nog lite kylig på vintern. I själva stugan håller man idag på att lägga in nytt golv och man har gjort vissa lagningar i taket. Spisen står kvar och det enda ljusinsläppet är det stora djupa fönstret. Det är inte svårt att föreställa sig hur det kan ha sett ut i gångna tider. Det blev säkert trångt i stugan då fattigfonden skulle fördelas på fem personer: ”fyra stycken skröpliga, gamla och fattiga personer samt en dito mindre skröplig och vanför kvinnoperson, ogift eller änka som inga små barn har att sköta och förmår dessa fyra förenämnda förestå”. Fattighuet var således tänkt att användas av fyra hjon, men upp till tretton!!! personer bodde här under 1800-talets mitt. De fick en del matvaror från herrgården, men var ändå tvungna att tigga från bönderna för att klara sig.

Det blir på något vis en härlig närhet när man kan röra taket med händerna.

Andra gaveln utifrån. Det är fantastiskt vilken omsorg om detaljer även ett sånt här bygge kunde få förr. Inget bjäfs, men det som finns är redigt gjort. Något att lära sig av.

Fattigstugan moderniserades 1849 med farstu och enkupigt tegeltak. Fattighuset i Nybble togs ur drift vid slutet av 1800-talet och den närliggande Västergården fick ta över funktionen som fattighus. Den här lilla byggnaden användes då som potatiskällare.

År 1903 lät dåvarande ägare till Julita gård, Arthur Bäckström, bygga ett nytt och betydligt större ålderdomshem. Det är den stora vita byggnaden på andra sidan vägen. Idag är det huset privatägt och består av hyreslägenheter.

1945 återställdes fattigstugan som den ursprungligen sett ut på 1700-talet. Bland annat innebar det att den återfick sitt torvtak. Idag sköts de gamla hag- och åkermarkerna för att efterlikna tiden kring år 1900. Då var potatis en viktig del av maten. Många som arbetade på Julita gård hade ett stycke åker för potatisodling just i Nybble. Går du runt i området kommer du att se spår av både potatisgropar och av en stor potatisåker.

Det vanliga folkets historia kommer tyvärr inte fram lika mycket som kungahusens och adelns, men jag har alltid tyckt att det är mer intressant att lära om hur ”vanliga” människor levde.

Ta dig till Nybble fattisgstuga:
Ta bilen västerut på väg 214 från Julita gårds entre. Efter ca 1.5 km sväng höger på grusvägen, strax därefter vänster och du är framme vid Nybble. Surfa in på http://digitalt.nordiskamuseet.se/nybble och utforskningen kan börja.

Som nybliven Örebroar tvingar jag med mig P för att upptäcka omgivningarna i och omkring Örebro och Nora. Idag har vi tittat på tåg...

Kanske en lite halvtöntig men faktiskt ganska mysig utflykt.

Att Nora fick järnväg redan 1854 är ingen slump. I området kring Nora fanns redan i början av 1800-talet ett hundratal mindre gruvor och järnbruk. Transporter skedde främst vintertid med hästforor. Det tog lång tid att köra och lasten blev liten. Efter att riksdagen år 1851 beviljat medel till en järnväg bildades ett järnvägsbolag, "Nora-Örebro Jernvägs Aktiebolag". I mars 1856 kunde man köra ett invigningståg och järnvägen blev därmed den första järnvägssträckan i Sverige med allmän trafik.

Idag kan man åka det gamla tåget mellan Nora och Järle. De kör med ett ånglok, tre personvagnar och en godsfinka. Det ska sägs vara en speciell upplevelse som man inte ska missa, en rofylld resa genom ett vackert landskap. Och spännande, för så här reser man ju inte nu förtiden. Det ryker och låter, man hör hjulens dova dunkande. Kolförråden på loken rymmer 3,5 ton och det går åt 400 kg kol per mil!! Tågen vänder i Järle medan loken iordningställs och provbromsas. Resan från Nora tar 20 minuter och uppehållet i Järle är ca 40 minuter.

Vi nöjde oss med att titta på det vackra stationshuset, som är Sveriges äldsta stationshus. Det byggdes 1854. Att stationshuset stod klart två år innan järnvägen invigdes beror på att den nybyggda, avsynade och godkända bron över Järleån rasade före invigningen. Trafiken kom igång först efter att en provisorisk träbro byggts.  I väntsalen finns en tidtabell för tågen. Här fanns även Stinsens bostad. Idag kan man ta en fika eller äta glass hemma hos självaste Stinsen eller ute i den fina trädgården. Efter att vi sett oss om promenera vi längs spåret till den ”nya” bron över Järleån från 1905.

Där satte vi oss till ro i solskenet och åt vår medhavda matsäck medan vi väntade på tåget. Vi hörde visslan långt innan vi såg röken. Det gick inte fort vill jag lova. Vi gick tillbaka och tog oss en närmre titt på tåget och tittade in i vagnarna och provsatt träbänkarna. Inte helt likt våra SJ-tåg vi åker med idag.