Som nyinflyttad i Närke har jag numera ett helt nytt landskap med dess omgivningar att upptäcka. På lördag planerar vi att ge oss av till Julita gård i Södermanland, för att hälsa på Pettson och Findus och titta på utställningarna i det vackra huset. Förhoppningsvis ska vi även kunna avnjuta en picknick i någorlunda vackert sommarväder.

Om Julita gård

Julita gård ligger i Södermanland vid sjön Öljaren, ca 2,5 mil nordväst om Katrineholm. Gården ägs och drivs av Nordiska museet och i den bevarade miljön från förra sekelskiftet finns utställningar och evenemang som belyser trender och traditioner kring det svenska lantbruket.

Det finns en stor park, trädgårdar, örtagård, vackra och välbevarade byggnader och interiörer, gårdsmejeri, brandstation, tegelbruk, väderkvarn, såg och allt som hörde ett storgods till.

Gården är sommartid ett populärt utflyktsmål som rymmer café, restaurang, butiker, övernattnings- och festmöjligheter, barnaktiviteter samt fina miljöer och parkytor för picknickar.

Entré

Vuxen 100 kr

Barn/ungdomar 0–18 år 20 kr (under perioden 20 juni–16 augusti, övriga dagar fri entré)

Säsongskort 250 kr

Entré till utställningarna samt visningarna av stora huset samt temavisningar ingår i entrén.
Inga pensionärs- eller studentrabatter.

Kommunikationer

Tåg till Eskilstuna eller Katrineholm.
Buss nr 405 från Katrineholm går till hållplats Julita gård.
Buss nr 414 från Katrineholm och buss nr 29 från Eskilstuna går till hållplats Äsköping (ca 1,5 km från Julita gård).
Koordinater till grinden till Julita gård är 59.1523 16.0408

Allmänvisningar

20 juni-16 augusti                                           

Dagligen

Kl 12 - Stora huset
Kl 13 - Stora huset
Kl 14 - Klostervisning
Kl 15 - Herrskap och tjänstefolk
           

Kom och träffa Pettson och Findus!

På Julita gård träffar du Pettson och Findus, Sven Nordqvists populära barnboksfigurer, på deras alldeles egna gård! Här får alla besökare vara med i deras lilla värld. Pettsons och Findus leker och läser saga för barnen. Barnen får hjälpa till att mata gårdens får och höns. Pettson och Findus har alltid tid för barnen.

Pettson och Findus finns som vanligt på plats dagligen kl 12–16 under perioden 20 juni–16 augusti. Vi har även skaparverkstad, familjespår och barnvisning.    

____________________________________________________________________________________________________

Julitas historia
De äldsta spåren av människor i Julitabygden är lämningar från stenåldern för 5 000 år sedan. Det finns bronsåldersgravar och spår från järnålder, vikinga­tid och medeltid. Flest gravar är från järnåldern. I Hästhagen finns 31 gravar från äldre järnåldern. I Oxhagen finns ett gravfält från yngre järnålder och resterna av en vikingatida platå­husgrund. Inne på parkområdet finns en runsten som berättar om Torkel och Ormar som levde här på vikingatiden.

Saba kloster
Det äldsta dokumentet där Julita nämns är från 1180-talet, då Julita var kungsgård och kallades Säby, byn vid sjön. Dokumentet är undertecknat av kung Knut Eriksson och bevisar att han gav bort kungsgården med "hus, åkrar, fiskevatten, skogar, ängar och betesmarker" till en grupp cisterciensermunkar. De flyttade till Säby och grundade klostret Saba (en latinisering av Säby).

Cisterciensermunkarnas ordensregler krävde att de skulle vara självförsör­jande och de levde av trädgårdsskötsel, jordbruk, skogsbruk och fiske. Klostren i Europa hade täta kontakter med varandra, som troligen bidrog till att sprida ideer, odlingsmetoder och nya växtslag. Klostren framstod som mönsterjordbruk och cistercienserna kallas ibland för teknikens apostlar.

Det lär ha funnits reliker vid Saba kloster; en bit av Johannes döparens huvudskål samt en del av jungfru Marias arm och haka!! (tja, varför inte…) Klostret blev vallfartsort och likställdes med ett besök vid den heliga graven i Jerusalem. Saba fick under en tid hand om Peterspenningen, den peng som alla kloster samlade in till påven i Rom. När klostret var som störst ägde det närmare 200 lantegendomar, varav ett 80-tal i Julita socken. 

Kungsgård
Sista gången man hör talas om Julita som ett fungerande kloster är 1525. Gustav Vasa fick 1526 igenom ett beslut att kronan skulle överta klostrens rike­domar. 1527 fattades beslut om att katolska kloster i Sverige skulle upphöra. Julita återgick till kronan och blev en kungsgård. Stora delar av klosterbyggnaderna revs och nya hus byggdes.

Gården var tidvis förlänad och sköttes däremellan av en fogde. Bönderna som brukade godsets mark betalade skatt till den som förlänade godset istället för till staten. Gustav Vasas yngste son, hertig Karl av Södermanland, fick en son med älskarinnan Karin Nilsdotter och detta oäkta barn växte upp och gick i skola på Julita. Hertig Karl blev senare Karl IX och efter hans död fick änkan Kristina kungsgården Julita som änkesäte fram till sin död 1625. Hon hörde till den tyska ätten Holstein Gottorp och hennes vapensköld hittades under putsen på Södra flygeln.

Styckebruk
Under 1600-talet fanns ett styckebruk (kanongjuteri) på Julita. Trettioåriga kriget pågick i Europa (1618 - 1648) och behovet av kanoner var stort. Österrikaren och artillerioffi­ceraren Melchior Wurmbrandt hade utvecklat en lätt kanon, läderkanonen, som var enklare att hantera i fält än de tunga gjutjärnskanonerna. Gustav II Adolf blev intresserad av uppfinningen och Wurm­brandt fick Julita i förläning för att starta en kanonproduktion.

Läderkanonen blev ett fiasko. Bristande information ledde till att den laddades för hårt och sprack. Wurmbrandt deltog senare i kriget och togs tillfånga 1636. Därefter är hans öden okända.

Österrikaren Paul Khevenhüller (1593 - 1655) tjänstgjorde hos Gustav II Adolf under kriget. Han lånade ut den stora summan av 70 000 riksdaler till kungen, eftersom kriget kostade mycket pengar. När Gustav II Adolf hade stupat reste Khevenhüller till Stockholm för att få tillbaka sitt lån. Istället för pengar fick han Julita som pant. Godset var betydligt större då och innefattade hela Julita socken förutom godset Gimmersta. Khevenhüller flyttade aldrig till Julita utan arrenderade ut styckebruket. Omkring 1660 började malmen ta slut och skogarna skövlades för att förse styckebruket med träkol. Bruket blev olönsamt och lades ner.

Adelsgods
Genom giftermål och arv övergick Julita till adelssläkten Palbitzki. Mathias Palbitzki har gjort flera skisser över Julita från 1650-talet, där man kan se de medeltida byggnaderna Södra flygeln och Abbotshuset, ruiner efter de övriga klosterbyggnaderna, två stora timrade boningshus och flera mindre stugor. Mathias ägde även det gamla cistercienserklostret Alvastra, vid foten av Omberg i Östergötland.

Sonen Alexander Palbitzki (1660 - 1724) tog över Julita gård. Han förde journal över sysslor och händelser på godset med anteckningar över antalet djur, inkomster från exempelvis oxhandel, skogsbruk, jordbruk och fiske. Det ger en god bild av hur gården fungerade mellan 1704 och 1724. Från år 1735 finns dessutom en detaljerad karta över Julita.

Nästa ägare blev Axel Gottlieb Palbitzki (1698 - 1760) och hustrun Charlotta Christina Siöblad (1693 - 1770). De lät 1742 bygga en fattigstuga och en skola. Skolan var en av de första i Sverige. År 1745 förstördes huvud­byggnaden i en brand. Den nya stod klar omkring 1760.

De sista Palbitzki på Julita blev Axel Gottlieb brors barnbarn Mathias Palbitzki (1782 - 1851) och hans hustru Beata von Ungern-Sternberg (1788 - 1872). Beata var en godhjärtad kvinna med stor omsorg om folket på gården. De fick inga barn, så efter Beatas död ärvdes Julita av hennes avlägsna släktingar som sålde godset.

Bäckström på Julita
1877 köptes Julita av tobaksfabrikör och grosshandlare Johan Bäckström (1826 ­- 1902). Han fick fyra söner och köpte ett gods till var och en av dem. Det var sonen Arthur Bäckström (1861 - ­1941) som fick överta Julita. Under 1800-talets sista decennier gjorde Johan Bäckström stora investeringar för att rationalisera jordbruket. Behovet av arbetskraft ökade och fler statare anställdes. Spannmålsimporten till Sverige ökade vid denna tid och gjorde inhemsk spannmålsodling olönsam, och jordbruket inriktades på nötkreatur­skötsel och mejerihantering.

Arthur Bäckström genomförde stora förändringar på Julita, med en ny vagnsflygel och en stallflygel. Stora huset byggs till och förändrades både invändigt och utvändigt. Parken utvidgades, lusthus, växthus och orangeri uppför­des. Han byggde ett stort ålderdomshem i Nybble för gårdens anställda.

Arthur gifte sig aldrig och fick inga barn. Han valde att testa­mentera Julita till Nordiska museet, som tog över gods och ägor 1944.

Ett utdrag ur testamentet: "Hufvudbyggnaden med flyglar och ekonomibyggnader jemte angrän­sande område såsom trädgård och park böra så vidt möjligt bibehållas i oförändrat skick för att kommande slägten gifva en trogen bild, hur en gammal sörmländsk herrgård af betydligare omfång tedde sig under slutet af förra och början af innevarande århundrade."

Tips från Allt om Stockholm som tycker att det är hög tid att återupptäcka de klassiska Stockholmsmuseerna som har moderniserats. De vågar utlova att vi kommer att bli överraskade om det var ett tag sedan vi var där på besök av mördade kungar, riddare, sjunkna skepp, soldater, mumier och dinosaurier är spännande grejer.

För min del är det snart dags för en Stockholmstripp. Kanske ska vi passa på att besöka ett gammalt trist och torrt museum för att se om de har rätt . Om vi nu gör så, så lovar jag att återkomma med en recenssion av besöket.
  

Se dödade kungens blodiga kläder

Livrustkammaren Än i dag vet man inte om Karl XII stupade i strid eller lönnmördades av en landsman när han 1718 dog i en skyttegrav i norska Halden. Däremot så kan man närstudera hans klädsel på en stark utställning på Livrustkammaren. Karl XII:s blodiga skjorta är ett av de ganska makabra inslagen i en utställning, ”Dödens teater”, som skildrar vad man hittat vid kungliga gravöppningar genom åren.

På utställningen finns fynd från begravningar gjorda under nästan 400 år, från Gustav Vasas 1560 till Gustaf V:s så pass nyligen som 1950. Här finns rustningar, fanor, spiror, juveler en också själva begravningsklädseln. Apropå makabert så finns bland annat en bit hud från Erik XIV:s hustru Karin Månsdotters fingrar. Det tycks som att folk redan då samlade på souvenirer från kändisar, och århundraden innan Tradera fick det bli mer handfasta metoder.  

Utställningen berättar också hur de kungligas kroppar togs om hand efter döden. Som Karl XIV Johans lik, som nedsänktes i ett badkar med 312 liter sprit. Därefter hängdes kroppen upp i en sorts sele för att torka, balsamerades och lades därefter på lit de parade.

Träffa de döda från Vasa

Vasamuseet Ungefär 30 män, kvinnor och barn dog när Regalskeppet Vasa kantrade och sjönk utanför Beckholmen hösten 1628. Inget av offren har någonsin kunnat identifieras. Men i Vasamuseets utställning ”Ansikte mot ansikte” ges nu en bild av några av de människor som följde Vasa ner i djupet utanför Djurgården efter den korta fiaskoseglingen den dagen.

Totalt 15 skelett har hittats vid utgrävningar, det första redan 1958, man tror efter analys med Kol 14-metoden att dessa var offer för katastrofen. Sex av dessa har fått sina ansikten rekonstruerade i ”Ansikte mot ansikte” och fått namn, ”Adam”, ”Beata”, Cesar”, etc. ”Filip” var troligen rorsman och hittades i styrhytten. Han var bara en kort trappa från räddning, men tycks ha valt att stanna på sin post. ”Ylva” trodde man först var en pojke, men senare har man kommit fram till att det var en ung flicka i 16-årsåldern som var kutryggig, undernärd och i största allmänhet vid dålig hälsa. 

I utställningen finns även en ljudkammare, där man kan lyssna till fragment av citat från Vasas samtid hämtade bland annat från rättegångsprotokoll. Allt för att förstärka känslan att själva regalskeppet långt ifrån var det enda offret den där olycksaliga höstdagen.

Få närkontakt med mumier

Medelhavsmuseet Medelhavsmuseet har länge varit platsen att vara för att få se mumier. Här har man kunnat studera mumier och annat ur Egyptens mångtusenåriga historia av faraoner, pyramider och gravar.

I den senaste 3D-tekniken blir upplevelsen långt mer spektakulär och ”närvarande” än tidigare. Genom ett av de mest avancerade visualiseringsprojekten med mumier någonsin är det möjligt att i detalj studera allt från de yttersta kistorna till de amuletter som döljer sig under tyglagren. Dessutom har det i museet adderats massor av föremål som inte visats tidigare.

Svenska och internationella experter har bidragit till att skapa en känsla av närkontakt med mumierna. Inte minst för barnen har utställningen lyft genom den dramatiserade audioguiden ”Gravens hemlighet”, författad av Martin Widmark, känd från böckerna om Lasse Majas detektivbyrå.

Kolla in livet på luckan

Armémuseum Muséer som skildrar krig brukar ofta göra det ur de starkas perspektiv, uppvisningar i prakt, stora slag, berömda fältherrar, vapenarsenaler, parader. På armémuseum finns en utställning som istället valt att skildra krigets eländen under 400 år av svensk historia, genom 1500- till 1800-talen.

Här får man frysa ihop med soldaterna i norska fjäll, gå genom 30-åriga krigets fältläger med sanslöst lidande av sjukdomar, nöd och stridsskador. De som bestämde får man mest smygtitta på där de smörjer kråset i överdådiga fältläger. Man kommer även nära själva striderna, stå öga mot öga med karoliner till häst, känna smärtan vid de fysiska krigsstraffen, förfasas över spetsbomber och andra brutala 1600-talsvapen – eller passera genom gevärselden under andra världskrigen. Allt när fältherrarna och de klassiska slagen fått ställa sig i bakgrunden på Armémuseum.

Coolt, dinosaurierna är tillbaka!

Naturhistoriska riksmuseet med Cosmonova När de så populära dinosaurierna nu återkommit till Naturhistoriska Riksmuseet är den stora nyheten att vissa av dem har fjädrar. Nya rön inom dinosaurieforskningen visar att de flesta arter kunde utveckla fjädrar och att många också var fjäderbeklädda. 
 

Den nya utställningen ”Fossil och evolution” innehåller fler fossil och modeller av utdöda djur än tidigare. Innehållet är även uppdaterat med den senaste forskningen som presenteras på ett nytt sätt, med åtskilligt av touchscreens riktade mot en iPad-fostrad (ung) publik. Man får även lära sig om flygödlor, om hur månen bildades eller vilka konsekvenser på djur- och växtliv det blev när en asteroid krockade med jorden.

Det var riktigt busväder när vi vaknade och den där promenaden runt ön blev inte av idag heller. Vi åt frukost med det stormande havet alldeles utanför fönstren och sen gjorde vi inte så mycket mer. Med tanke på vädret kändes den korta lilla färjeturen alldeles lagom. Efter att vi hittat bilen bar det av mot Göteborg och, för min del, en väntande tågresa hem där jag satt och lyssnade på Ann Rosmans bok om just Marstrand - Porto Francos väktare.

Nu är jag tillbaka hemma i vardagen igen!

Vi ankom färjeläget vid Marstrandsön runt 14-tiden och fick cirkla runt en god stund innan vi hittade en parkering. Så åkte vi färjan Lasse-Maja över till själva ön, vilket kostade 25 kronor t/r och tog ca 3 minuter.

Vi checkade in på Villa Maritime och fick en hel lägenhet med stor balkong och havsutsikt till förfogande. Synd att vi inte hade med en flaska vin att avnjuta i solen på balkongen.

Vi gick längs hamnen och tittade på de vackra husen och tog oss längs små gator upp till fästningen för att hinna med den sista guidade turen för dagen.

Guidningen var alldeles lagom och väldigt intressant. Vi fick lära oss om hur fästningen byggdes och om fångarna som fick släpa sten till själva fästningsbygget. De arbetade mot lön och om de blev sjuka fick de ingen lön och således ingen mat. Tack och lov, så tyckte öns societet att fångarna var intressanta och kom för att titta på dem och slänga mynt och mat till dem. Ungefär som djur i bur. Det var dock tack vare dessa fina damer och herrar som fångarna överlevde. Vi fick även lära oss att man på Carlstens fästning var först med att prova enskilda fängelseceller enligt Philadelphiamodellen. Tre fångar stängdes in i var sin väldigt liten cell med en säng och en toalett (ett hål i väggen). Där skulle de sitta under fem år utan någon kontakt med människor. En gång om dagen fick de mat genom en lucka och en gång om året fick de under en timmes tid pratat med en präst genom matluckan. Två av dem dog redan under första året. Den tredje fången överlevde men blev galen och spärrades in på mentalsjukhus under resten av sitt liv. Bilden av mannen till häst har han ritat med blod på väggen.

 
Efter utvärdering av projketet kom man fram till att det var en särdeles framgångsrik fångvård. Philadelphiamodellen ligger som grund för det fångvårdssystem som Sverige har idag.

De adelsmän som satt fängslade på fästningen behandlades något annorlunda än pöbeln. De hade tillgång till 2 rum och en betjänt, en timmes promenad om dagen och ett krogbesök i veckan nere i Marstrandsbyn. Inte så illa.

Från tornet beundrade vi utsikten.

 
Så återvände vi ner mot kajen och gick förbi Badhusplatsen, även kallad Kungsplanen eftersom Kung Oscar II tillbringade somrarna här.

Det fina vädret försvann och det började blåsa upp. Den tänkta promenaden runt ön kändes inte så lockande i stormen och vi gick istället och satte oss på en servering och åt mat och drack öl. Vädret blev inte bättre och det blev inte mer gjort. Vi besökte några olika barer och pratade med seglarfolk till dess det var dags att gå till sängs.

En tur till Marstrand väntar på lördag till söndag. Vädret ser något bättre ut nu än vad det gjorde i början av veckan.
 

Trots  att sommaren börjar lida mot sitt slut, så var det fullbokat på de hotell som finns på Marstrand. Vi fick dock tag i ett rum på lyxiga Villa Maritime som ligger längst nere vid kajen. Priset var väl saftigt med sina 2 100 kr/natt, men så går det när man inte planerar i god tid.   

Om vädret håller i sig hoppas jag att vi ska hinna med både ett besök i fästningen samt en promenad runt ön.

Marstrand ligger ca 45 kilometer nordväst om Göteborg. Hit tar du dig med bil, buss eller båt. Eftersom biltrafik är förbjuden på Marstrandsön får du som åker du bil eller buss ta färjan från Koön till Marstrandsön. Koön ligger 100-150 meter öst om Marstrand och färjeöverfarten tar bara ett par minuter.

Färjan mellan Koön-Marstrand går hela dygnet och har tidtabellsnr 322. Dagtid går den varje kvart och under natten går den varje halvtimme efter kallelse. Biljett köps i kiosken/gatuköket bredvid färjeläget. Skulle dessa vara stängda löses biljett på färjan. Biljetten kostar för närvarande 20:- för vuxna och 15:- för barn och gäller för tur- och returresa. Biljetten behöver endast stämplas och uppvisas vid resa från Koön till Marstrand.
  

Tidigare var skeppsfrakt, handel och fiske stadens huvudnäringar, men fisket har gått upp och ner i takt med tillgången på sill, vilket styrt stadens ekonomi. Marstrand har drabbats av krig flera gånger under både dansk-norsk och svensk tid. De traditionella näringarna gick tillbaka kraftigt under 1800-talet, men samtidigt blev Marstrand en av landets tidigaste och populäraste badorter, som fick extra hög status tack vare kung Oscar II:s årliga besök.

Marstrandsön har en trähusstad och är ett betydande turistmål och Sveriges seglingsmetropol. Marstrand är årligen utgångspunkt för Marstrandsregattan, Match Cup Sweden och andra stora seglingsmästerskap.

Historia:

Redan på 1100-talet upprättade Harald Gille ett kloster på Marstrandsön men staden Marstrand grundades först på 1200-talet av kung Håkon Håkonsson (död 1263). Detta skedde före år 1226 då det i hans saga, skriven av islänningen Sturla Þórðarson, beskrivs att "... han lät bygga Marstrand och många andra öde öar i Viken". Danske kung Kristian I kröntes till kung av Norge 1499 i Marstrand (han blev Sveriges kung 1457). Vid freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän och därmed Marstrand svenskt.

Samma år beslutade Carl X Gustav att bygga Karlstens fästning på öns högsta topp för att försvara Marstrand, där en del av den västsvenska flottan låg. På 1680-talet förstärktes fästningen genom att tornet gjordes runt och högre, samt att murarna höjdes. I början av 1700-talet stod vallarna som omsluter den stora borggården färdiga. Under 1700- och 1800-talen byggdes de yttre delarna. 1860 rapporterades fästningen vara färdigbyggd.

Fästningen har blivit anfallen två gånger och båda gångerna föll fästet i angriparnas händer. År 1677 intogs Carlsten av Gyldenlöwe, dansk ståthållare i Norge. 1719 erövrade den norske amiralen Tordenskjold fästningen.
Båda gångerna fick svenskarna tillbaka Carlsten genom förhandlingar och fredsslut. 1882 lades fästningen ner som militär befästning.

Fångarna:

Att släpa sten till fästningsbygget var ett hårt arbete. För att få tillräckligt med arbetskraft infördes ett nytt straff i den svenska lagen: "Marstrandsarbetet". Från hela landet fördes förbrytare som skulle ingå i arbetsstyrkan. De var mördare, stortjuvar, förfalskare och våldtäktsmän, men också enklare förbrytare som småtjuvar och lösdrivare. Straffets längd varierade från några år till livstid.

För att förhindra rymningar var fångarna försedda med en tvåkilos järnkula fäst med kätting runt ena fotleden. Besvärliga och rymningsbenägna fångar kunde få bära en så kallad järnkrona, ett fängsel som kunde väga upp till 36 kilo. Det hårda arbetet och de usla levnadsförhållandena gjorde att dödligheten var stor. Vissa vintrar dog upp till 20 procent av fångarna. Marstrandsarbetet avskaffades 1854 och de flesta fångarna flyttades då till Göteborg.

Dess mest kände fången var den framgångsrika tjuven Lars Larsson Molin, mer känd som "Lasse-Maja". Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han länge undgå lagens långa arm, men greps slutligen och dömdes 1813 till livstid Marstrandsarbete. Tack vare de kokkunskaper han lärt sig som "kvinna" avtjänade Lasse-Maja stora delar av sitt straff som kock. År 1839, efter 26 års fångenskap på Carlsten, benådades han av kung Karl XIV Johan.
 
Frihamnen:

När du som besökare kliver iland på stenkajen kan det var spännande att veta att den byggdes under Porto Franco-perioden. 1775 beviljar Gustav III att göra Marstrand till frihamn, en ort som stod i direkt förbindelse med världshaven. Den löd förvisso under sitt lands lagar men sågs som en stat i staten.

Varor som skulle från Marstrand till exempelvis Göteborg fick förtullas, något som ledde till en omfattande smugglings och kaparverksamhet. Med Porto Franco avtalet fick ön tullfrihet, näringsfrihet och religionsfrihet. Tullfritt så länge varorna inte skeppades från Marstrand. Näringsfriheten innebar att man inte tillämpade det hårt styrda skråtvånget på ön. Och slutligen religionsfriheten som bjöd en tillflyktsort bland annat för judiska familjer. Skandinaviens första synagoga ligger i Marstrand, på Fredriksborg – förvarsbefästningen i öns norra inlopp. Till ön kom också politiskt engagerade fransmän och förmögna adelsmän som satte sig själva och sin förmögenhet i säkerhet eftersom franska revolutionen pågick under samma tid.

En av paragraferna i Porto Franco brevet (som senare kom att ändras) innebar en amnesti för brott som inte hade med liv eller ära att göra. Exempel: En handelsman i Göteborg ber en anställd att sätta upp en filial på Marstrandsön. Han skickar med denne – låt oss kalla honom Tjufstedt en summa pengar, 3000 riksdaler. Under resan till Marstrand kommer Tjufstedt på bättre tankar och när han går i land på ön har han fattat ett beslut. Då han anmäler sig och talar om sitt ärende, vilket alla som kom till ön fick göra, förklarar han att han förskingrat pengar för sin arbetsgivare och nu avser att slå sig ned på ön och öppna konkurrerande verksamhet. Brottet hade varken med liv eller ära att göra och därmed var Tjufstedt säker, i alla fall så länge han inte lämnade Marstrandsön.

Åtskilliga var de gäldenärer som flydde till Marstrand och enligt den så kallade ”speculantlistan” flydde mer än 500 personer för ”gäld”, men det fanns åtskilliga andra orsaker. En friherre angav ”derangerad ekonomi” istället för det vanliga ”gäld” medan en drängen A.P sökte fristad för att undvika äktenskap. En annan dräng Lars A och ”pigan Märta” begav sig till Marstrand för att gifta sig mot svärföräldrarnas vilja.

Frihamnsprivilegierna, i kombination med att man dessutom var inne i en period med god silltillgång, gjorde Marstrand till en av landets förmögnaste städer. Många lockades till staden och befolkningen tredubblades på kort tid från runt 500 till 1 500 invånare.

Den svenska staten tjänade dock inte så mycket på frihamnen som man hade räknat med, inte minst på grund av en omfattande smuggling. Stadens styresmän tyckte dessutom att det kunde vara nog med brottslingar och utländska handlare, och begärde att frihamnsprivilegierna skulle dras in, vilket skedde 15 maj 1794. Vad man inte hade räknat med var att sillperioden som startat 1747 skulle ta slut 1808 vilket gjorde att Marstrand återigen blev en fattig småstad.

Många lockades att avsegla till Marstrand med stulen reskassa och svenska staten tjänade inte så mycket på frihamnen som man räknat med. Stadens styresmän tyckte dessutom att det kunde vara nog med brottslingar och frihamnsprivilegierna drogs in 1794. Men innan dess – tänk dig den samling människor som befann sig på den lilla ön! Huset dit alla gick för att anmäla sig och ange sitt ärende till ön finns kvar än idag – Högvakten beläget intill Silverpoppeln. Du passerar det innan du går uppför fästningsbacken.

Häxorna:

När du är i närheten av Silverpoppeln, passa på att titta på Rådhuset, den gammalrosa stenbyggnaden. Trädet, Silverpoppeln planterades 1886 och byggdes 1647. Det är Bohusläns äldsta offentliga stenbyggnad och i entréplanet ligger Marstrands bibliotek. Men… byggnaden har en mörk historia. Under häxprocesserna 1669-1672 hölls rättegångarna mot dem som var anklagade för trolldom i de rum där biblioteket är idag, och i källaren hölls de anklagade fängslade. Man vågade inte sätta dem uppe på Carlstens fästning med de ”vanliga” fångarna eftersom man inte visste vad som kunde hända då …
 

Klockan 06 vaknade jag och smög ut (eller rättare sagt försökte smyga) ut ur tältet och möttes av ett trolsk morgondis och daggvåta spindelnät. Lyckades somna om en stund till men vid 08 gick vi upp och ordnade med frukost.

Dressin bokad från klockan 14. Kunde tydligen bara välja mellan 09 och 14. Vad göra i Hultsfred fram till dess? Vi försökte åka runt sjön Hulingen men hamnade på villovägar och det gjorde att vi lyckades slå ihjäl lite tid. Vi stannade dessutom vid en naturcamping och drack 11-kaffe som en tvättäkta tant och farbror :)

Strax innan klockan 12 stod vi inte ut längre utan åkte in till Hultsfreds centrum och letade upp turistbyrån där vi skulle betala för dressinen och få en voucher. Vi frågade snällt om vi inte kunde få ge oss ut tidigare och till en början var kvinnan väldigt tveksam till vårt förslag. Hon sa att det blir många möten om man inte startar samtidigt och att det är de som åker från Hultsfred som måste lyfta av dressinen och lämna förträde. Jag sa att vi gärna lyfter av vår dressin och hon gav med sig. Det visade sig dock att det inte var någon ute i spåret, så vi förstod aldrig hur hon tänkte. Vi ville bara ha en dressin men konstigt nog betalar men per person och inte per fordon. Vi fick punga ut med 200 kronor per person!! Dressinerna måste ha betalt sig själva många gånger om med det priset. Så gav vi oss av mot smalspåret där vi fick läsa igenom en hel A4-sida med förhållningsregler och skriva under en försäkran om att vi tagit del av alla dessa regler. Så bar det av!

Banan var 12 km lång och gick till Målilla, och helt ärligt så var det JÄTTEtråkigt!! men ändå lite mysigt. Just innan slutet kom vi till en sjö där vi stannade och fikade. Efter det kom det en lång nedförsbacke som var rolig eftersom det gick så fort. Dessvärre tog spåret slut just nedanför backen och banans slut var ett stort antiklimax. Det fanns ingenting där! Vi trodde att det i alla fall skulle finnas en glasskiosk som belöning efter allt knot. Men icke!! Det var bara att vända och ta sig an nedförsbacken som nu var en uppförsbacke. Det var så satans jobbigt att jag klev av dressinen och puttade på den bakifrån istället.

 
Det mest spännande som hände under de 24 km som vi cyklade var när vi mötte dressiner, och det säger något om hur spännande det var. Vid Ödhults gamla station, där det är längesedan det stannade några tåg, fanns en rastplats och ett bollplank. Vi tog dressincyklingen på stort allvar och stannade för att kasta boll.

Strax innan vi kom tillbaka till starten igen mötte vi ett riktigt tåg. Lokföraren hälsade på oss,så  som man gör kollegor emellan.

Anledningen till detta upptåg var att jag inte fick följa med och cykla dressin på en skolutflykt när jag gick i femman. Jag tyckte helt enkelt att något fattades mig :) Nu är det gjort och det är inget som jag behöver göra igen. I det stora hela var det trots allt en rolig dag!

Vi packade ihop oss och åkte till Småland lite spontant. Något måste man ju hitta på när det blir helg.

Först åkte vi till Eksjö där vi letade oss fram till naturfenomenet Skurugata, som är en 800 meter lång och 7-24 meter bred klyfta i berget. På vissa ställen är de tvärbranta väggarna upp till 35 meter höga. Man vet inte säkert hur Skurugata har bildats men den mest troliga förklaringen är att skuran bildats av en isälv vid inlandsisens avsmältning.

Vi vandrade genom skuran från botten och upp till själva toppen, Skuruhatt, som med sina 337 meter över havet är en av de högsta punkterna i Småland. Vi gjorde bara ett litet halvhjärtat försök att finna Tjuvajösses bössa...

  Klimatet i skuran är mycket kallare än i omgivningen och temperaturskillnaden mellan Skurugata och Skuruhatt kan sommartid vara uppemot 20 grader!! Det var lite slipprigt och halt nere på botten av skuran men promenaden var inte allt för ansträngande. Vi avslutade strapatsen med en fika på toppen innan vi åkte vidare mot Hultsfred, där T bokat så att vi ska cykla dressin imorgon.

När vi började närma oss Mariannelund såg vi plötsligt en skylt där det stod Bullerbyn. Vi gjorde en liten avstickare för att kolla och det visade sig vara självaste Bullerbyn med Norrgår, Mellangård och Sörgård. Jag hade ingen aning om att även denna film spelats in här. Vi försökte komma ihåg alla barnen men var tvungna att ta hjälp av Google.

Väl framme i Hultsfred åkte vi ner till sjön Hulingen där vi körde ner på en liten grusväg och tog oss så nära stranden som möjligt. Det slutade ändå med att vi fick bära packning och tält en god bit. Jobbigt men helt klart värt det, eftersom vi hittade en helt egen liten strand att vara på.

Regnet hängde i luften men vi hann med att få upp tältet och grilla vår middag innan det började regna, så det gick ingen nöd på oss. Det slutade ganska snart och vi kunde åter flytta ner till stranden där vi satt och filosoferade och tittade på supermånen, som just denna kväll var närmare jorden än den varit på de senaste 19 åren. Ett litet nätt avstånd på 356 577 kilometer från jorden bara. Detta gjorde tydligen att månen framstod som hela 14 procent större på himlen än i vanliga fall.

Med andra ord helt rätt kväll att sitta på en strand och filosofera.