Eftersom vi imorgon ska grotta ner oss i slaget om Somme, tog vi sikte på staden Amiens. Det innebar en kväll med sträckkörning och eftersom klockan hunnit passera 20:30 när vi lämnade Mont Saint-Michell, kom vi fram till Amiens först vid 23:30-tiden. Vi var hur som helst nöjda med att vi inte valt att stanna över natt vid Mont Saint-Michelle. Det hade nog blivit väl långtråkigt. Vi tog in på ett Holliday Inn Express i Amiens med en alldeles egen liten Turning Torso just utanför. Efter en liten öl på rummet och reflektion över dagen så var det dags att sova. 

Imorgon väntar en ny dag och ett nytt världskrig!

Vi kom inte upp förrän klockan 09 idag heller. Vi satte oss på hotellets uteservering och tittade på stadens vimmel. Skämtade bara! Det var ju nästan bara vi på hela stora torget förutom en gammal gubbe i hatt som satt och drack kaffe och läste tidningen. Farbrorn kom strax och serverade oss frukost. Kaffe, jouice, en halv baguette med smör och jordgubbsmarmelad samt en croissant. Nyttigt och närande! Det visade sig att denna delikata måltid inte ingick i priset och kostade 6,70 euro per person.

Vi satte av ut mot kusten dit vi bara hade tre mil. Tanken var att vi skulle hitta ner till stranden och spendera några timmar i solen innan vårt besök på Le Mont de Saint Michell. Vi åkte längd Route de Baie och hade havet nästan intill vägen.  Vi såg Mont de St Michell redan från Champeaux. Det var enormt stort där det låg på sin klippa mitt ute i det nästan tomma havet. Jag råkade se fel på ort på kartan och vi lyckades köra förbi stranden och hamnade på motorvägen istället. Med bara två mil kvar till St Michell åkte vi direkt dit i tron att vi skulle kunna bada där. Det ligger ju trots allt mitt i havet.

Första anblicken av klippön!

 
Det blev inget bad. För det första var det inte tillåtet att bada där. För det andra fanns det faktiskt inget vatten...

Vi parkerade och gick mot det stora besökscentrat där vi satte oss ner och drack en öl och gjorde upp planer. Vi hade ju tänkt bada bort dagen och komma till ön i tid med tidvattnet och sedan se ön lysas upp i kvällsmörkret. Nu hade vi istället massor av timmar att slå ihjäl fram till dess att tidvattnet skulle komma in och att sedan vänta på att mörkret skulle lägga sig kändes allt för avlägset. Det fanns gott om hotell runt centrat och även ute på ön, men vi kom slutligen fram till att vi skulle se oss om på ön och invänta tidvattnet och nöja oss med det för att sedan åka vidare mot Somme.

Vi promenerade ut på ön via den bro som förbinder klostret med fastlandet, men det fanns både bussar och hästdroskor som stod till buds för dem som ville. För tillfället håller de franska myndigheterna på att ta bort den väg som går till ön, för att åter göra den just till en ö. Idag ser det mest ut som en stor byggarbetsplats men till sommaren 2015, då det beräknas vara klart, kommer det att vara så fint!!

Mont Saint Michel är en fransk kommun och ett kloster. Kommunen betraktas som ett världsarv enligt Unesco och är en av de minsta i landet med sina 44 invånare.

Inramningen är galet vacker. Mont-Saint-Michel på halvön Mont-Tombe, mellan Normandie och Bretagne, sticker upp som en sockertopp mitt i ett stort sandhav som ständigt översvämmas av tidvattnet. Här har det 80 meter höga och muromgärdade klostret ända sedan år 708 varit hem för munkar och nunnor - och vallfärdsort för pilgrimer.

Legenden säger att biskopen Aubert av Avranches tre gånger fick en uppenbarelse av självaste ärkeängeln Mikael, sista gången i form av ett hål i pannbenet på den stackars prästen. Han valde då att bygga ett litet kloster på platsen. Allt sedan dess har Mont-Saint-Michel formats i olika tidstypiska stilar genom seklerna och ståtar nu med över tusen års olika arkitekturstilar. Förutom under franska revolutionen, då klostret förvandlades till fängelse, har det fungerat och levt upp till biskop Auberts önskemål. Fortfarande bor här en handfull munkar (plus en målare och två bibliotekarier!) som varje dag strålar samman till mässan.

Men det var egentligen först efter 1879 när en väg från fastlandet byggdes som ett besök på Mont-Saint-Michel plötsligt blev verklighet för fler än vattenvadande pilgrimer. Tidigare var för övrigt en vandring över den dimmiga Saint-Michel-bukten ofta förknippad med direkt livsfara.

Vi gick in genom den befästa Porte de Roy med gällgallret ännu synligt till Grande Rue som är den enda vägen upp och man får tråckla sig förbi ett gytter av turister, souvenirbutiker och hutlöst dyra restauranger. Vi började att ta oss upp mot klostret genom små trånga gränder och fick en fantastisk utsikt över det stora sandhavet.

 
För att fördriva tiden gick vi in i de museum som fanns. Dessvärre så var det inte så mycket att ha.På Archéoscope fick vi se en stor modell av klippön som reser sig från en enorm vattentank utrustad med ljus- och ljudeffekter, som visade hur själva klostret byggdes. Den hade säkert varit intressant, men den var på franska, så jag passade att sova en stund med huvudet lutat mot L:s axel. 

Vi valde att inte gå in i kyrkan eftersom det var så otroligt mycket folk, och gick istället ut i det stora sandhavet.
 

Mont Saint Michell sett från havsbottnen

Varningsskyltar om bland annat kvicksand och fottvättarkö för att tvätta bort leran efter att ha gått runt ön i det tillströmmande tidvattnet.

Det finns bara en bukt i hela världen där skillnaden mellan ebb och flod är större än runt Saint-Michel. Här kan kan havsnivån skifta upp till tretton meter i höjd (världsrekordet ligger på 15 meter och finns Hudsonbukten i USA) . Eftersom den sandiga Saint-Michelbukten samtidigt är extremt långgrund blir resultatet spektakulärt: nästan en och en halv mils promenad rakt norrut på vad som några timmar tidigare var havsbotten. Man går på en lite blåaktiga lera som masserar fötterna när de sjunker ned i sanden. Bukten är som en gigantisk spa-anläggning.

Det är en myt att flodvågen kommer tillbaka lika snabbt som en galopperande häst, men den kommer med en hastighet på ca 10 km/h, och eftersom den kommer smygande kan den just därför bli förrädisk för den som befinner sig för långt ut i bukten.

Vi gjorde som alla andra och gick upp och ställde oss på muren för att se vattnet komma. Nåja. Nästan alla. Tre små killar valde att springa ut mot den landremsa som ännu inte var under vatten och det blev ett fasligt väsen från livvakterna som visslade i sina tutor och sprang som galningar efter killarna. Med tanke på alla de livräddare som patrullerade stranden när vattnet började komma in, så kanske det är en viss risk trots allt.

 
När ön var mer eller mindre omsluten av vatten gick vi tillbaka in mot fastlandet.

Vi lämnade uteserveringen och promenerade lite i stadens centrum som var helt tomt på folk! Förutom en katt mötte vi inte en kotte! Så här livat var det i Coutances denna fredagskväll.

Vi lystrade efter musik och sorl utan att höra något. Efter en stund hörde vi svag musik och började gå i riktning mot den. Den visade sig komma från en lägenhet. Så uppenbarade sig två tjejer som gick in genom en dörr som visade sig leda till en bar som var öppen! Vi knallade in i en lokal som var stor, men nästan tom. Vi beställde var sin öl och betalade 1 euro för att spela biljard.

Eftersom jag vann (med väldigt mycket fusk och många påhittade egna regler som passade för stunden) krävde L revansch. Jag vann såklart även den gången. Efter ytterligare en öl gick vi tillbaka till hotellet. L sa Bon soir, och trodde att han sa godnatt. Farbrorn rättade honom. Det heter minsann Bon nuit.

Bon Nuit!!

Vi anlände Coutances klockan 20 och gick in på det hotell som jag valt på måfå på GPS:ens meny. Vi gick in för att fråga vad ett rum kostar och en farbror pekar på sina ögon och säger; " look", varpå han pekade på en tavla med priser. Ett dubbelrum på hotel Le Parvis för 50 Euro, mitt på Stora Torget. Vi tog det på stående fot. Vår nästa fråga; var parkera bilen? Förmodligen svarade farbrorn på det lite raskt och började så att berätta om frukosten. Han höll upp åtta fingrar i luften samtidigt som han pratade en massa. Vi tolkade det som att vi fick ha bilen stående där den stod fram till klockan 08 imorgon. Till slut började jag skratta eftersom vi verkligen inte förstod varandra och då suckade han högt och gick och hämtade ett papper. På det skrev han 08-10 samtidigt som han sa ordet "brejkfasst". Han lät oss även förstå att det gick bra att äta frukost fram till klockan 11 men att det absolut INTE gick att göra så innan klockan 08. Bilen då? Jo, vi tror att den kan stå där den står utan problem. När vi kom upp på tredje våningen (högst upp) där vårt rum låg, såg jag en toalett i korridoren och hann säga till L att det billiga priset nog beror på delat badrum. Men icke. Vi har eget badrum, två dubbelsängar och en magnifik utsikt över stadens torg med dess egna Notre Damekatedral.

Vi gick ut och satte oss på hotellets uteservering på torget och drack en Pelforthöl. Det är fredagskväll och totalt stendött!! Vår uteservering verkar vara den enda i hela staden. Trots detta, så är kunderna få... L beställde in en tallrik med feta korvar, en centimetertjock skiva med fett, två potatisar som såg ut att komma från skolmatsalen och till detta ett berg med surkål. Ser otroligt aptitligt ut. NOT!! Noteras bör, att vår toalett inte går att spola så bra...
 
Vi sitter så i godan ro med vår öl när farbrorn kommer fram och säger något om vår bil och pekar på parkeringen. Han säger natt och han säger morgon, tillsammans med gester som visar att solen går ner för att sedan gå upp. L försöker ivrigt förstå men farbrorn fattar att han inte fattar och tar åter fram pennan och skriver. Vi får stå på parkeringen fram till 11:30. Innan han lämnar oss frågar han om vi kommer från Sverige? Är det för att vi verkar så pantade mån tro?

Pointe du Hoc är ett av krigshistoriens mest omskrivna uppdrag. Ett uppdrag som efteråt visade sig vara utan betydelse. Kanoner som anfallarna skulle förstöra fanns helt enkelt inte där de skulle vara.... Typiskt!

Innan D-dagen hade den allierade underrättelsetjänsten identifierat en tysk befästning med 6 st 155 mm kanoner på en 30 m hög klippa mellan de amerikanska landstigningsstränderna. Hela Omaha och Utah Beach låg inom räckhåll för det tyska artilleriet och man kunde inte garantera att de kunde slås ut genom flyganfall. En specialstyrka från amerikanska jägarbataljonen (Rangers) fick till uppgift att slå ut befästningarna. Med understöd från jagare klättrade trupperna med hjälp av klätterkrokar, rep och stegar upp för klippan under tysk beskjutning. Trots inledande motgångar i form av dåligt väder och navigationproblem (man kom först till fel klippa) vilka innebar en försening på 40 minuter plus att man gick miste om överraskningsmomentet, så nådde de första soldaterna toppen på bara 5 minuter och med mycket små förluster. Tyskarna kapitulerade utan någon längre strid. Till sin förvåning upptäckte amerikanerna att det inte fanns något artilleri på Pointe du Hoc. Kanonerna hade flyttats. Förmodligen som ett resultat av omfattande bombningar under invasionens förberedelser. Kanonerna hittades senare gömda några hundra meter inåt land och förstördes. Den nya platsen för batteriet hade bara kunnat beskjuta Utah Beach.

Trots detta så var det inte en walk in the park för trupperna på Ponite du Hoc. När de väl kommit sig upp på klippan, helt isolerade från övriga trupper, utsattes de för häftiga motanfall och på kvällen den 6 juni åsterod bara 90 av de ursprungliga 205 soldaterna i stridbart skick. Först den 8 juni kom förstärkningar från Omaha Beach.

Området är idag fridlyst och har blivit orört sedan kriget. Att se söndersprängda betongbunkrar och det bombsargade landskapet ger ett märkligt intryck. Det är verkligen JÄTTESTORA kratrar överallt i marken!! Längs vägen finns det gott om informationsskyltar som i detalj berättar hur dagen fortlöpte. På ett väldigt amerikanskt sätt. 
 
Efter att vi strövat runt i området och gått in i de olika skyddsrummen satte vi oss längst ut på klippkanten, vid monumentet och försökte klura ut var trupperna klättrade upp. Med tanke på hur brant det är, så var det inte helt självklart. En tysk guide som stod sysslolös hjälpte oss dock.
 
När vi var klara att lämna Pointe de Hoc stod valet mellan att köra mot Mont Le St Michell = lång körning, eller att bara åka till Utah Beach = kort körning.

Vi åkte till den sista landstigningsstranden Utah Beach bara för att upptäcka att det inte fanns något alls där förutom en lång strand, ännu ett museum och en massa monument. Var är alla turister, hotell och mysiga restauranger längs de fantastiskt långa och fina stränderna??? Vi hade nog fått vår dos av D-dagen för vi orkade inte ens kliva ur bilen för att ta oss en titt.

___________________________________________________________________________________________________

Utah Beach:

De förta trupperna landsteg klockan 06:30 nästan utan några förluster. Ett markeringsfartyg som skulle ange deras landstigningsområde hade börjat driva i den kraftiga vinden, vilket gjorde att operationen förflyttades till en plats nästan 2 km söder om den planerade. Några minuter efter trupperna forslades 28 stridsvagnar iland. Det var tänkt att stridsvagnarna skulle kommit först men den kraftiga sjögången fördrjöde dem ute på sjön. Vid dagens slut hade 23 250 man och 1 742 fordon satts i land på Utah Beach. Man hade förlorat 100 man.

L bestämde att vi inte kunde stå ut i de små hålor som stod till buds och vi tog sikte på den närmsta något större stad, Countance. Vi bestämde att vi skulle stanna där hur trist det än är. 

Så var det dags för "Bloody Omaha". Det 6 km långa strandavsnittet där motståndet var som hårdast. Området är enormt och strandbrinken är hög! Varför alla soldater ser så glada ut på bilderna kan jag då rakt inte förstå, för jag skulle då inte ha velat ligga helt oskyddad i vattenlinjen och bli beskjuten från den höga strandbranten.

De amerikanska trupperna förväntade sig ett ganska svagt motstånd eftersom man inte kände till att trupperna på befästningarna fått förstärkning. Det blev ytterligare problem av det dåliga vädret som påverkat flygets möjligheter att effektivt bomba de befästningsverk som fanns. Många av landstigningsbåtarna började ta in vatten så snart de sattes i sjön och under färden in mot stranden sjönk de djupt ner i vågdalarna i den grova sjön. Kallt vatten stänkte över de sjösjuka soldaterna som stod tätt sammanpackade.

Den första anfallsvågen: Förlusten av de 27 (av 64) amfibiestridsvagnar som sjönk, blev kostsam för trupperna när de väl nådde land. När båtarna var knappt 400 m från land började tyskarna skjuta. Projektiler från granatkastare regnade ned bland landstigningsbåtarna. Båtar som tog in vatten började sjunka och flera gick på strandhindren som slet upp botten på båtarna, medan andra gick på minor. Sammanlagt sjönk 10 båtar i den första anfallsvågen.

Den första rampen fälldes ner och de första trupperna gick i land klockan 06:30. Utan något egentligt understöd från stridsvagnar slogs de första trupperna ner på några få minuter av kulspruteeld från klipporna och den höga strandbranten. Truppernas enda hopp var att så fort som möjligt ta sig frm de 200 m mellan vattnet och strandbranten, men de körde fast och fick ta skydd så gott det gick.

Den andra anfallsvågen: När den andra anfallsvågen kom klockan 07:00 blev det ännu mera kaos på stranden. Truppenheterna var splittrade från varandra och många hade satts i land på platser långt ifrån sina anfallsmål. Läget var så kritiskt att man klockan 09:00 började förbereda för evakuering för att istället fortsätta landstigningen på de andra relativt säkra stränderna.

Ingenjörsförband röjde vägar bland minfält och strandhinder i skydd av flottans artilleri. Amerikanska och brittiska jagare tvingades gå så nära strandlinjen som möjligt för att ge trupperna eldunderstöd. Soldaterna kämpade sig fram på Omaha beach och lyckades så småningom att bryta igenom det tyska försvaret. Det var först vid 13-tiden som man började rycka fram längs raviner och upp mot toppen av branten. När dagen var slut hade man avancerat 1,5 km inåt land. Förlusterna uppgick till ca 2 500 man.

Det är en fantastiskt vacker strand. Fin sand och långgrunt när det är ebb. Här och var ligger det olika monument som utströsslade och det ligger även en del av den konstgjorda hamn vid namn Mulberry som byggdes här. Den användes dock bara i 6 månader innan den förstördes i en storm.

Vi plaskade runt i vattenbrynet ett slag och bara njöt av sol och värme, men snart så lockade nästa äventyr.

Uppstigning först 09:15. Solen lyste med sin frånvaro och dagen började med att vara grå och mulen. Vårt fina privata hus till trots, så fanns det ännu inget kök som var klart. Vi gjorde således några mackor och gick ner till strandpromenaden där vi köpte kaffe och åt våra mackor tittandes ut över havet.

 
Trots att jag nu sett den provisoriska hamnen sedan igår kunde jag inte få nog. Det går bara inte att förstå hur det bar sig åt när de byggde den!! Det är så mäktigt att det inte går att beskriva!! Vi gick in på det lilla Museé du Dèbarquement d´Arromanches för att förstå lite mer av själva hamnbyggandet. Vi lyckades komma dit just när varenda busslast med turister kom och det blev fullt! Eftersom det var så litet blev det lite knöligt att röra sig där inne och inte blev det bättre av att vi stördes av utrop om filmer som visades. Först forslades vi in i en liten biosalong där vi fick se hur själva anfallet på D-day så ut. Vi hann mer eller mindre bara tränga oss ut innan det var dags för nästa film och då fick vi äntligen se hur det gick till när de byggde hamnen och hur de forslade den på plats. Så COOLT!

Kolla in museéts hemsida där det finns mycket bra information!
www.musee-arromanches.fr

Eftersom det är omöjligt att förklara, så har jag letat upp ett litet snabbklipp som visar hur hamnen såg ut, hur de byggde den och hur det ser ut idag.

De första konvojerna lämnade England kvällen den 5 juni och den 7 juni började man bygga en första vågbrytare av gamla handelsfartyg. Efter det fraktades 115 enoma betongblock, Phoenix-kassunerna, för att bilda en 500 hektar stor hamn. Därefter installerades tre lastkajer. Den 750 meter långa mittkajen användes för att lossa förnödenheter som läkemedel, kläder och mat. Den östra kajen var till för landsättning av trupper och fordon av alla typer eftersom det var den enda kajen som klarade tunga fordon. Västra kajen var avsedd för ammunition. Flytande potonvägar förband kajerna med land, så att man kunde frakta den lossade utrustningen in till stranden. Varje natt spreds konstgjord dimma för att dölja ljusen från hamnen, där verksamhet pågick dygnet runt.

Bara några km från Arromanches ligger det tyska kustarelleriet Longues-Sur-Mer. Det var en strategisk punkt för tyska försvaret och skulle förhindra en eventuell landstigning på Omaha och Gold Beach. Batteriet med fyra bunkrar med tungt artilleri byggdes tidigt 1944, på en klippa för att man skulle kunna skjuta ut över havet. Bunkrarna var placerade längre bak och skottlossningen dirigerades från en observationspost ca 300 meter framför dem, längst ut på klippkanten. Batteriet var utrustat med 152 mm kanoner som hade en räckvid på 20 km.

Utsikten från observationsposten.

Det behövdes 600m3 betong och 4 ton stålstänger till varje bunker. De två meter tjocka väggarna, det stadiga fundamentet och lerkullen som täckte bunkern gjorde bombningarna mot dem tämligen ineffektiva.

Det släpptes nästan 2000 ton bomber på batteriet under dagarna innan landstigningen. Trots det var kanonerna fortfarande intakta morgonen den 6 juni. I slutet av dagen var 3 av 4 kanoner förstörda.

Den 7 juni intogs batteriet utan motstånd från tyskarna, vars stridsmoral nått en bottennivå efter de konstanta bombningarna.

Detta är ett av de få batterier längs Atlantvallen som fortfarande har kanoner kvar. Förutom att maskineriet rostat sönder, är konstruktionen i det närmaste intakt.

De fyra pjäsbunkrarna ligger bredvid varandra på en besöksvänlig platå och man har en fantastisk utsikt över havet. Här har bland annat scener i både "Den längsta dagen" och "Saving Privat Ryan" spelats in.

Efter att ha klättrat runt bland kanoner och bunkrar körde vi tillbaka mot Arromanches, eftersom vi sett att det skulle finnas en utsiktspunkt på en av klipporna ovanför byn där man fick se de stora betongblocken från den konstgjorda hamnen på väldigt nära håll. Det tog oss en stund att hitta dit och vi körde genom pyttesmå byar á la hem till gården, genom täta alléer och över vetefält innan vi kom fram. WOW!! Så coolt!

Utsikten över Arromanches.

Vår nästa anhalt var den stora amerikanska kyrkogården i Colleville-sur-Mer som ligger ovanför Omaha Beach.

Kyrkogården etablerades den 8 juni 1944, två dagar efter D-dagen och landstigningen i Normandie, och blev den första amerikanska krigskyrkogården i Europa under andra världskriget.

På den 70 hektar stora kyrkogården vilar 9 387 amerikanska soldater under vita kors i perfekta rader, varav de flesta stupade under invasionen av Normandie. Namnen på de 1 557 stupade amerikanska soldater som inte kunde identifieras eller som försvann under striderna finns inskrivna på det halvcirkelformade monumentet
"The garden of the missing".

Bland de begravda finns bland annat generalen Theodore Roosevelt, Jr (son till den tidigare presidenten Theodore Roosevelt) som ledde invasionen av Utah Beach.

Det var en märklig känsla att vandra runt på denna krigskyrkogård. Åldern på de stupade var mycket låg och de flesta hade givetvis stupat i samband med invasionen, eller under de efterföljande striderna.

Karta över landstigningsstränderna:

D-day - dagen då drygt 150 000 allierade män landsteg i Normandie på stränderna Sword, Juno, Gold, Omaha och Utah. Operationen bar namnet Operation Overlord.

_________________________________________________________________________________________________

Historia för nördar:
Under föreberedelsen i södra England genomfördes flera spanings- och bombuppdrag av de allierade flygstyrkorna. Deras uppgift var att hitta och slå ut de tyska försvarsanläggningarna. Till hjälp hade man även den franska motståndsrörelsen som skickade rapporter. Uppdragen gjordes längs hela kuststräckan för att inte avslöja den exakta invasionszonen. Den tyska ledningen var övertygad om att invasionen skulle komma i området runt Calais eftersom Engelska kanalen är som smalast där, och den engelska underrättelsetjänsten gjorde vad den kunde för att stärka den tyska ledningens tro på detta.

Tyskarna hade börjat bygga den så kallade Atlandvallen längs de franska stränderna. En befästningslinje som, när den var färdig, skulle omöjliggöra alla invasioner. Tyskarna lade stora resurser på att bygga bunkrar, kanonvärn, skyddsrum, löpgravar, strandhinder, lägga minfält och så vidare... När den allierade flygspaningen ökade, blev det allt viktigare med kamouflage och det lades även resurser på att bygga attrapper. Det ledde till att flera arilleripjäser var oskadade när invasionen inleddes.

Genomförande:
Under D-dagsdygnet gjorde de allierade 10 743 flyginsatser och fällde 11 912 ton bomber. Bombinsatserna riktades främst mot artilleribatterier och strandbefästningar i invasionsområdet. Bombningarna gav inte det önskade utfallet, och generellt sett tystnade inte de tyska batterierna förrän det allierade infanteriet erövrade dem.

Som komplement till flygbombningarna användes örlogsfartyg för eldunderstöd och utsatte stränderna för en enorm stormeld. Tanken var att paralysera försvarana så att de inte kunde bemanna sina stridsställningar. Detta gav inte heller önskad verkan.

Klockan 02:00 började den amerikanska fallskärmsjägarstyrkan landa runt Sainte-Mére-Eglise, ca 10 km innanför Utahstranden. Deras uppgift var att understödja landstigningen och att hindra tyska reserver från att ingripa. På grund av mörker och dåliga väderleksförhållanden spreds fallskämsjägarna kraftigt och de som landade längst bort frångick i allmänhet sina tilldelade uppgifter och anföll de tyska förband som fanns i närheten.

De brittiska fallskärmsjägarnas uppgift var att slå ut artilleribatteriet Merville och att säkra betydelsefulla broar över floden Orne och Caenkanalen.

Den första landstigningsstyrkan var sammansatt av infanteri, kommandosoldater och specialiserade pansarenheter.

Utbrytningen:

Efter landstigningen följde en sex veckor lång och hård strid där de allierades numerära överlägsenhet vann och de kunde ta sig längre in i landet.

_________________________________________________________________________________________________

Vi åkte till Juno beach - 6 km bred landningszon - där kanadensarna landsteg 07:45. Det hårda tyska försvaret från fyra utbyggda stödjepunkter gjorde att det tog dem flera timmar innan de säkrat de första utfarterna från stranden. Därefter kunde de anvancera 6,4 km inåt land och upprätta en försvarslinje. 

Vid stranden finns Juno Beach centre, där man kan lära sig mer om den Kanada under WWII och den kanadensiska landstigningen. Det fanns dessutom en mängd monument, bunkrar och en liten kyrkogård med träkors. Det såg ganska stökigt ut med alla dessa monument.

 
Vi gick ner till den fantastiskt vackra stranden och satte oss att äta en sen lunch medan vi blickade ut över havet och läste om striderna som pågått just här.

Vi åkte vidare längs kustvägen och Gold Beach där vi plötsligt såg stora klossar som låg i havet. Det visade sig vara den konstgjorda hamnen Mullberry B som de allierade byggde eftersom tyskarna ockuperat alla användbara hamnar. Denna konstgjorda hamn var de allierades enda möjlighet till styrketillväxt och underhållstransporter under en lång tid. Skitcool!!

Gold beach - 5 km bred landstigningszon - där britterna landsteg klockan 07:30 trots att deras pansar blev försenat i den hårda sjögången. Det kraftiga bombandet hade slagit ut många, men långt ifrån alla tyska befästingar. Redan omkring klockan 08 började de första brittiska trupperna slå igenom befästningarna. De brittiska styrkorna agerade mer försiktigt än de amerikanska och lyckades ta sig i land i stort sett enligt planerna och med mindre förluster än väntat. På kvällen hade britterna landsatt 25 000 man på stranden.

I landstigningszonen ligger den helt fantastiskt mysiga byn Arromanches-les-Bains där vi genast bestämde oss för att stanna. Vi var dock lite sena och hotellen var fullagda. Som tur var fanns ett ledigt rum i ett nyrenoverat hus som vi kunde få. Det var dyrt och vi hade inte tillgång till något kök eftersom det ännu inte var klart. Vi tog det på stående fot eftersom vi absolut ville vara kvar i Arromanches.

Efter att vi installerat oss på rummet gick vi ner och satte oss vid stranden och drack en flaska vin och tittade på tidvattnet som efter hand dolde mer och mer av de hamndelar som låg längst in på stranden. De enorma betongblocken, de sk Phoenix-kassunerna, som fortfarande ligger 2 km från stranden utgjorde en skyddsvall som var 8 km lång. Av 115 betongblock finns bara ett tjugotal kvar.

Vi satt och klurade på hur det hade gått till när hamnen byggdes, för det är svårt att förstå när man sitter och tittar på de helt enormt stora klossarna!! Imorgon ska vi besöka museét för att få en lösning på mysteriet.

Efter att vi tömt vår vinbutelj vandrade vi genom byn och studerade bland annat en av landstigningsbåtarna som står utanför museét och besteg en stridsvagn.

 

Som på de flesta andra ställen, så tömdes Arromanches på folk redan tidigt på kvällen. Det enda stället där vi kunde sitta ner och få något att dricka var på ett hotell där de inte verkade överförtjusta över att behöva ta hand om gäster och vi gjorde tidig kväll.