Senaste inläggen

Av Ryggan - 6 juli 2014 11:15

Snowdon, det högsta berget i Wales. Den högsta spetsen, Moel yr Wyddfa, når en höjd av 1 085 m. Om man vill se utsikten utan att gå upp, så finns det en kuggstångsbana för från Llanberis till toppen. En klar dag kan man se till England, Skottland och Irland. Det kunde inte vi...

Vi startade dagen klockan 05:20, och anlände foten av Snowdon ca 30 minuter senare. Vi skulle självklart gå Pyg Trale - den svåraste och mest utmanande stigen upp till toppen. Distans - 7 miles t/r, stigning - 723 meter. Till en början var det svalt och skönt, men snart kom värmen både med sol och den allmer ansträngande vandringen. Jag som inte hade packat för någon bergsbestigning gick i ett par tunna tygskor utan sula som greppade. Inte nog med att det kändes rent förrädiskt halt när det blev brant, jag kände dessutom varenda liten sten rakt in i fotsulorna. INTE att rekomendera! Hur som helst så var det sagolikt vackert att se dimman lätta och hur solen speglade sig i de små bergssjöarna.

 

Z, som är en van och på riktigt avancerad bergsklättare och som tycker att Snowdon bara är en liten kulle, beordrade intag av lite näring efter ca 45 minuters vandring. Efter det började den branta stigningen och T tappade tempo. Vi satte oss således ner och njöt en stund i solen men snart blev jag rastlös och ville vidare. Jag och Z gick i förväg. T fick gå i sitt eget tempo. Efter 1 h 59 min nådde jag toppen!! just när molnen kom in och både kylde av och förstörde utsikten.

Det kylde snabbt av och eftersom T hade min jacka i ryggsäcken fick jag låna en av Z. När T kom upp kunde vi knappt se något genom molnen längre.

   
Eftersom jag var rejält kall fick jag till slut även låna mössan av Z och gick således i dubbla jackor. Grabbarna ville dröja kvar just nedanför toppen för att njuta av utsikten, men jag bara frös och skyndade på dem för att få börja vandringen ner igen. Det tog en god stund innan jag åter fick upp lite värme i kroppen.
 

Vi tog den något lättare vägen ner och fick se de gamla gruvorna som ligger längs vägen, massor av får och ytterligare sjöar. På vägen ner fick vi uppleva alla typer av väder. Regn, hagel, solsken, regn, solsken, regn och slutligen solsken igen. När vi tittade upp mot toppen på Snowdon förstod vi att vi lämnat den i rättan tid.  
Nu är klockan 11 och vi är tillbaka på startpunkten. Lite trött och möra i benen efter nedstigningen, men nöjda. Det var väl mödan värt, men shit! vad jag har ont under mina fötter!!!


ANNONS
Av Ryggan - 5 juli 2014 23:45

Trots att England, och framför allt Wales, ser så litet och fjuttigt ut på kartan så tog det oss ganska många timmar   att ta oss till norra Wales, till staden med det extremt långa namnet Llan-fair-pwll-gwyn-gll-go-ger-y-chwyrn-drob-wll-llantys-ilio-gog-ooch, dit T bestämt att vi skulle. Observera att jag var tvungen att skriva in namnet med avstavning för att det ens skulle accepteras som ett ord!! Egentligen skriver man ut namnet utan dessa.

 
På vägen mot norra Wales åkte längs små slingrande vägar som mer eller mindre var som gröna tunnlar med höga häckar på båda sidor om vägen, vilket gör den helt täckt. Mysigt och grönt, men problemet är att man inte ser fullt så mycket som man önskar. För att vara ärlig så ser man inte ett jota!! Vi åkte förbi by efter by med små charmiga stenhus som ibland ser ut som pyttesmå slott och alla byar har en kyrka och minst en pub. Kanske för att få en jämnvikt i tillvaron. När vi kom längre norrut kom de gröna bergen, helt utan träd eftersom trädgränsen går vid 300 meter. Typiskt för Wales är förstås alla får!

Vi åt lunch på den lilla puben The Trefnant i vad vi tror var en by som hette just Trefnant. Maten var helt otroligt god och puben kunde inte kännas mer lokal. Inte en turist så lång ögat nådde och barbesökare som var genuint intresserade av att veta var vi kom ifrån och vad vi gjorde just där. T som beställt en grilltallrik som visade sig innehålla groteskt mycket kött, orkade av förklarliga skäl inte äta upp allt. Pubägaren sa förnöjt; "Ah, so you couldn´t manage could you".


Så fortsatte vi och nådde vårt mål som var staden med 58 bokstäver i sitt namn och fullständigt omöjligt att uttala. Jag kan tycka att det är lite over kill att ha fyra LLLL på raken, men det tycker uppenbarligen inte waelsarna. Jag bad en liten dam att uttala namnet och det lät väldigt vackert men tog henne typ 30 sekunder! Tur att man inte växte upp där under den tid som man fortfarande skrev vanliga pappersbrev. Det hade ju behövts ett helt A4-kurvert för att få plats med adressen. Minst!


Namnet är, förstås, det längsta i Wales men bara det tredje längsta i världen!! Namnet som betyder "The church of Mary in the hollow of the white hazel near the fierce whirlpool and the church of Tsylio by the red cave", tillkom på 1860-talet för att locka turister, och det funkar ju. Vi åkte dit bara för att kolla på en skylt! Som ni ser så blir inte namnet lättare bara för att det översätts...

   

Vi körde så mot Snowdonian national park där vi körde ner på en liten väg bland bergen och bara satte oss ner i gräset och njöt av utsikten. Det var oslagbart vackert!

 


Sista anhalt för dagen var i den lilla mysiga orten Betws-y-Coed som ligger i nationalparken. Där vi stannade för natten. För 88 pund fick vi en stor lägenhet på B & B Acorn, hemma hos en otroligt söt liten farbror som visade oss runt. Förutom mjölk till kaffet (sorry, till vårt te) så fanns det både kakor och värmeflaskor med tillbehörande fleeceöverdrag för att vi inte skulle bränna oss. Mycket rart!



På kvällen gick vi ut och gjorde byn, och efter att vi ätit drack vi en öl på "Stallet" som var det stora stället dit alla gick. Där fick vi, förutom kvällens fotbollsmatch, nöjet att se rejält fulla brittiska medborgare in action. När det hettade till och började luta åt slagsmål, gjorde vi kväll. Vi ska ju ändå upp tidigt eftersom det är någon som fått för sig att vi ska klättra upp för det högsta berget i Wales imorgon.

ANNONS
Av Ryggan - 5 juli 2014 10:40

Vi har just packat ihop oss och klätt oss i vad vi tror blir bra kläder. Det har regnat, är mulet men förhoppningsvis tittar solen snart fram. Vi har ännu självaste slottet här i Winsdor kvar att beskåda, men vi spar det tills på måndag.

Nu är det breakfast-time och sen bär det av mot Wales.

Det typiska lilla brittiska hus vi bott i de två sista nätterna. Z förfogar dock bara över nedersta planet vilket innebär två rum och kök.

Av Ryggan - 4 juli 2014 23:15

Efter vår sena lunch åkte vi till den gamla romerska kurorten Bath, som vi dessvärre fick se i mulet och grått väder. Supermysig liten stad som sedan 1987 finns med på Unescos världsarvslista.

Historia för nördar:

Källan vid de romerska baden var en helgedom redan för kelterna och den var tillägnad gudinnan Sulis. Romarna kallade henne Minerva men namnet Sulis fortsattes att användas även efter den romerska invasionen och det romerska namnet blev Aquae Sulis - ”Sulis vatten”. Man har hittat meddelanden till Sulis ristatade på metall, så kallade ”förbannelsestavlor” vid den Heliga Källan.  De var skrivna på latin och förbannade ofta personer som förolämpat avsändaren. Om en invånare till exempel hade fått sina kläder stulna på ett bad kunde han skriva en förbannelse som nämnde de misstänkta på en tavla som lästes av gudinnan Sulis Minerva.


Templet byggdes omkring 60–70 e. Kr. och badkomplexet byggdes upp i etapper under de följande trehundra åren. Efter den romerska reträtten i början av 400-talet eKr förföll baden och slammade till slut igen.


Bath kan ha varit platsen där Kung Arthur sägs ha besegrat saxarna, ca 500 eKr. År 675 byggde kungen av Hwicce upp ett klosteraktigt hus vid Bath och använde förmodligen den gamla romerska muren som skydd. Kung Offa av Mercia tog kontroll över detta kloster år 781 och byggde om kyrkan som blev tillägnad Petrus. Vid det 8:e århundradet hade det romerska gatumönstret försvunnit och Bath hade blivit en kunglig tillhörighet efter att kung Alfred gjorde den sydöstra delen av staden till en del av klostret.

I början av 1000-talet fick den kungliga läkaren John of Tours staden av Wilhelm II, oc  nya bad byggdes runt källorna.

På 1400-talet hade Baths klosterkyrka förfallit och behövde repareras. Biskopen av Bath och Wells, Oliver King, beslutade år 1500 att kyrkan skulle byggas om. Den nya kyrkan blev klar först några år innan Henrik VIII upplöste priorsklostret år 1539.Klosterkyrkan förföll igen men blev åter upprustad under den Elisabetanska eran. Bath tilldelades stadsstatus 1590 av drottning Elizabeth I.


Klosterkyrkan och några romerska kejsare.

Kemi- och medicinstudenten Thomas Guidott flyttade till Bath 1668 och öppnade en klinik. Han var intresserad av vattnets läkande egenskaper och skrev en bok som gjorde att vattnet uppmärksammades och fick adeln att bege sig till Bath för att bada och dricka brunn. För att rymma alla människor som kom till spa- och semesteorten byggdes kvarter med gator, torg och identiska fasader. Mycket byggdes i den guldiga bathstenen och staden fick sitt palatsliknande utseende. 

Bath blev det viktigaste centrumet för den eleganta livsstilen i England under 1700-talet.

För att slippa från regnet betalade vi 13,5 pund (inklusive audio guide) och gick vi in på det romerska badet. Ett väldigt bra museum om hur och varför badet byggdes kring den heta källan. Det var lite magiskt att sitta vid bassängkanten till en pool som byggdes på 300-talet och som ännu är helt intakt och håller en temperatur på omkring 35 grader konstant tack vare den varma källan, och vem hade väl kunnat ana att det var så intressant att lyssna till hur ett badhus byggdes!


Förutom en massa information om hur baden byggdes och användes, fick man möta interaktiva personer som levde under romartiden. Det vandrade dessutom omkring personer utklädda till dåtidens romare, och vissa av dem levde sig verkligen in i sin roll!


Ave Cesar.

Töntiga turister.

Önskebrunnen.

När kvinnorna på 1800-talet blev tillsagda att dricka brunn för allehanda åkommor, kunde de bli rekomenderade att dricka 3 liter av det mineralrika vattnet redan innan frukost. Vi tog en liten sipp, och det var då verkligen inte det godaste vi smakat.

 
När vi väl lämnat det romerska badhuset, så lämnade vi helt enkelt Bath. Vi hade gärna sett mer av den fantastiska staden, men vädret var verkligen så trist!! Efter ca 1,5 timme i bil för att komma tillbaka till Windsor från utflykten till Bath, kände jag att jag inte orkade starta om. Pojkarna fick gå ut och äta själva medan jag stannade hemma och tog tidig kväll.

Imorgon blir det nya äventyr och vi har tänkt oss utforska norra Wales.

Av Ryggan - 4 juli 2014 16:33

Z "jobbar" hemma idag och har tagit sin uppgift som guide på fullaste allvar. 


Körning på fel sida:

Vi lämnade Winsdor och åkte längs med drottningens park, The Great Park  med pampiga gamla knotiga ekar, längs The Great Walk - den 4 km spikraka vägen till monumentet av George V. Vi körde förbi golfklubbar, palatsliknande hus med guldgrindar och hästpoplobanor. Här har inga vanliga människor råd att bo. Här har arabiska shejker, ryska oligarker och en och annan VD för storföretag sina hus med tillhörande Bentlys.

 

Första målet för dagen var det berömda Stonehenge som jag alltid velat se. Klart det var pampigt på sitt vis, men OJ så litet det var! Jag har alltid föreställt mig att det ska vara enormt stort. 

   

Nu har vi just avverkat Stonehenge och är på väg mot Bath. Eftersom blodsockernivån nått oanade bottennivåer hos oss alla så sitter vi nu på The Bell för lite mat och en öl. Just efter att vi slagit oss ner vid ett bord kom det in en stamgäst av ett något annorlunda slag som med bestämda steg gick rakt fram till baren och ställde sig och väntade. Hans väntan blev inte lång. Barägarinnan kom snart och gav honom det godis, som han uppenbarligen beställt. 

 

Av Ryggan - 4 juli 2014 01:00

Vi hoppade den flotta frukosten på det sunkiga hotellet. Vi ville lämna väskorna i bagagerummet och för det fick vi betala 5 pund var om vi kom och hämtade dem innan kl 18. I annat fall skulle det kosta oss 10 pund. Vi köpte med varsin macka som vi förtärde i parken vid Buckinham Palace. Vi var där lagom till vaktavlösningen men vi orkade inte trängas med den stora folkmassan utan gick vidare till Hyde Park och Oxford Street. 

 

Det är inte för shoppingen vi är i London, så vi vek av från Oxford Street och tog sikte på Baker Street och Sherlock Holmes museum. Det var ganska lång kö och vi fick stå i gassande solsken i nästan en timme innan vi fick komma in i det lilla huset som var fullt med föremål som på ett eller annat sätt har med detektiven ifråga. Är man inte en stort fan av Sherlock och älskar böckerna, tycker jag inte att man behöver gå dit. Det var förvisso lite gulligt, men väldigt tråkigt. De 10 pund som inträdet kostade tycker jag gott att man kan göra något roligare för. 

 

Eftersom det är T:s första gång i London har han fått bestämma vad vi ska se, men jag hade en önskning och det var vår nästa etapp. Vi letade oss fram till det färgglada Neals Yard där vi satte oss ner och åt en fantastiskt god lunch hos de mest bögiga bögar jag någonsin träffat på. När jag frågade efter toaletten svarade den ena av dem; "to the left my darling". När jag så gick åt höger sa han; "the other left my love" Det tycker jag är humor!

 

 

Vi gick så tillbaka till Victoria och hotellet, med en liten omväg via Picadilly Cirkus (vilket stod på T:s lista över saker att se i London), för att hämta ut våra väskor. Vi kom dit innan kl 18 och behövde således bara betala 5 pund var för att våra väskor stått i ett rum som inte ens var låst. Vi promenerade längs Themsen till Waterloo station där vi tog ett tåg till Windsor.   

Z mötte oss på stationen och vi gick hem till honom och lämnade väskorna och bytte om innan vi gick till favoripuben the Two Bruers, där vi på engelskt manér fick börja med att stå ute på gatan med vår pint. När vi väl fått ett bord beställde vi mat och efter ytterligare en öl gick vi hem och gjorde kväll.

 

Nu är det dags att gå till vila i Winsdor


Av Ryggan - 2 juli 2014 23:00

När vi lämnat Towern kringlade vi oss fram till Trafalgar Square. Jag stod och studerade Nelsonkolonnen när T plötsligt säger: "Thers is a blue cock. A very big blue cock".
Jag tittade noggrannare på Nelson där jag tänkte att den blå saken skulle vara, men såg inget konstigt. Det var först när jag lät blicken falla som jag såg vad han menade. Av någon outgrundlig anledning står det en STOR blå tupp på torget!!

 

Vi gick tillbaka till Victoria och till hotellet för att ta på lite mer kläder innan vi gick ut för att hitta middag, som vi intog på the Jugged Hare. Nu sitter vi på The Prince of Wales och har genomgång av dagen och har planerat några hållpunkter för morgondagen. Eftersom vi varit ute och gått i 10 timmar, och inte suttit ner många minuter av dessa, känner vi oss ganska trötta och kommer nog göra tidig kväll. 

 

Av Ryggan - 2 juli 2014 18:42

När vi ätit vår sena lunch fortsatte vi att promenera längs Themsen hela vägen bort till Tower Bridge. 

         

Vi har nu gått över Tower bridge och även låtit oss luras att åka 42 meter upp i själva bron. Dessvärre var det inglasat, varm och dålig sikt så de 9 punden hade vi kunnat sparat till annat. När vi kom fram till Towern hade de stängt biljettkassan för dagen och vi fick en anledning att sitta ner för en kaffe.

 

Presentation


Denna blogg kommer att handla om resor i olika former, men framför allt om billiga resor som ger möjlighet till lite vardagsflykt, samt de små utflykterna hemmavid.
Jag skulle vilja att det blir ett levande reseforum, så lägg gärna till information om du

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ billiga-resor med Blogkeen
Följ billiga-resor med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se