Gjirokastër- De 2000 trappstegens stad. Staden som tycks huggen direkt ur bergen. Staden där Enver Hoxha föddes. Författaren och Nobelpristagaren Ismail Kadaré har i sin bok "Krönika i sten" skrivit att Gjirokastra är den enda staden där du, om du ragglar omkring på gatan allt för överförfriskad, riskerar att trilla ner på grannens tak.  Högst upp på ett av bergen ligger fästningen omgiven av en mur med sju torn. Vi snurrade upp bland de små kullerstensbelagda gatorna i gamla stan och tog sikte på fästningen. Alldeles nedanför hittade vi Hotell Gjirokaster, inhyst i ett av de stora våningshusen från senare delen av 1800-talet. Vi blev visade till sviten på översta våningen med utsikt över hela stan, fästningen och de snötäckta bergen runt omkring. Helt otroligt! Själva sviten var inte heller så dum. Helt ärligt så är det nog det finaste rummet som jag någonsin bott i. Men smakar det så kostar det... Vacker utsikt och utsökt rum gick lös på 296 kronor/natt. I love Albania!!

                                
Vi gick ner till gamla stans centrum och lät oss övertalas av en tant och en farbror som ville att vi skulle äta deras traditionella mat. Vi trodde att vi beställde något litet, typ som små tapasrätter, men det visade sig vara hur mycket mat som helst! Förs kom grillad ost och grillade paprikor med ost. Fantastiskt gott. Sen kom det 6 stycken bollplättar gjorda på ris, ägg och mynta (vi trodde att vi skulle få en boll var) och en slags lasagne gjord på spenat. De sista två rätterna var inte fullt så goda men för att slippa skämmas så mosade vi i oss så mycket vi orkade. Resten fick vi med oss i en påse (som vi senare hällde ut till katterna) och tanten och farbrodern var nöjda med oss. All denna mat med tre halvliters öl kostade och dricks kostade oss 97 kronor.

Nog för att Albanien är ett sekulariserat land men att ha en pub i nedre våningen av en moské fick även oss att tänka på hädelse.     

Regn = inget roligt att tillbringa tid vid havet. Vi åkte istället in i landet mot Gjirokaster. På vägen passerade vi en skylt som talade om för oss att det fanns en sevärdhet, en källa, som kallas Blue Eye (Syri i Kaltër - Blue Eye - Wikimapia). Som vanligt tog skyltandet slut och vi var inte säkra på om vi var på rätt väg - eller stig - men efter några kilometer på den något gropiga vägen kom vi så fram.

Vi möttes av magi!

 Själva ögat är ett flertal undervattenskällor som gör att ytan bubblar som om den kokar, och det är väldigt många kubikmeter vatten som strömmar upp varje sekund.

En gråmulen dag med regn till och från, snuvade oss på tänkt sol och bad i Himara. Efter frukost på balkongen åkte vi vidare längs kusten ner mot Saranda.

Frukostbröd från bageriet - 3 kronor! 

Ett besök vid en borg, byggd av Ali Pasha av Tepelena, som tyvärr var låst. Kanske inte öppnat för säsongen...

 Ali Pasha verkade under slutet av 1700-tal till dess han blev halshuggen 1822 efter att sultanen förklarat honom skyldig till högförräderi.

Pashan var inflytelserik och hade diplomatiska relationer med europeiska ledare, bland annat Napoleon. Han var en slug och maktlysten politiker men återställde även lag och ordning med egna metoder. Ali Pasha förstod att söndra och härska och sände ut spioner och mördare över hela Balkan för att bevaka hans intressen. En gång dränkte han alla kvinnor i sitt harem. I slottet i Tepelena var det vanligt med våldsamma dryckesorgier och ibland halshöggs några gäster i den allmänna förvirringen och deras avhuggna huvuden bars fram på silvertallrikar. Han sägs dessutom ha haft en enorm sexuell aptit, utan urskiljning vad ålder eller kön beträffar.

Inflytelserik månne, men knappast sympatisk.

Som sagt... man bör inte bli förvånad om det kommer ett gäng kossor på vägen. Uppenbarligen heller inte om bron har rasat eller om Bar Kalasa inte ser fulls så ösig ut som namnet utlovar.

Eftersom vädret inte höll måttet för sol och bad passerade vi Saranda och åkte istället till ruinstaden Butrint bara ett par mil söder om Saranda. Efter ett besök av Nikita Chrusjtjov 1959, så byggdes en ny väg mellan Saranda och Butrint, så just den här vägsträckan är inget som man som bilförare behöver dra sig för att köra.

Inträdet till Albaniens stora turisattraktion kostade för oss som ickealbaner kostade inträdet 700 lek - 43 kronor -  medan man som alban betalar 300 lek. Liksom den sovjetiska ledaren, tyckte inte heller vi att Butrint var så märkvärdigt. Det var sumpigt och luktade illa. Området var fullt med grodor och små sköldpaddor och jag stötte även på en orm (en snok som höll på att skrämma livet ur mig). Butrints historia sträcker sig tillbaka till 1000-talet f. Kr och den hade sin storhetstid under romarna som tog kontroll över staden år 167 f. Kr.

     Efter Roms fall tillföll Butrint det bysantinska riket och kristendomen blev huvudreligion. Bland annat byggdes detta baptisteri, dopkapell, som tydligen har ett vackert mosaikgolv. Detta är dock övertäckt med sand för att skyddas mot slitage. På informationstavlan finns ingen bild på hur detta mosaikgolv ser ut. Det får man åka till Tiranas etnografiska museum för att se.

Butrint ligger i ett jordbävningsområde och på 200-talet förstördes större delen av staden. Arkeologer har konstaterat att storhetstiden redan då var förbi, så ingen skada skedd. Men skam den som ger sig... Några hundra år senare så blommade staden upp igen men från 550-talet och fram till 1300-talet, då Venedig köpte Butrint, utsattes staden för plundringar, ständiga strider och härskarbyten. I fästningen som ligger högst upp i Butrint finns ett litet museum med några huvudlösa statyer men också kartor över de historiska perioderna som gör att man slutligen berigper hur staden förändrades och utvecklades.

Här utlovas en båtresa till ännu en borg som Ali Pasha byggde 1814.

Vi hade dock tröttnat på ruiner och var hungriga och varma. Restaurangen utanför parken blev vår nästa anhalt. En rejäl portion med pasta, 6 kronor, på den enda restaurang som fanns i anslutning till Butrint som är en Albaniens största turistattraktioner. Någon borde kanske upplysa dem om att det läget gör att de skulle kunna ta ut väldigt mycket högre priser.  

Saranda var redan under den kommunistiska folkrepublikens dagar en uppskattad badort, vilket gör den mer färdig än flera andra orter vid havet där det byggs frenetiskt på varje obebyggd plätt. Läget är dessutom magnifikt med bebyggelsen på en sluttning ner mot Adriatiska havet.

Vid vackert väder är det nog fantastiskt trevligt att flanera längs Sarandas strandpromenad, men i regn är det mindre kul. Så, vad göra i Saranda när det regnar? Vi bestämde oss för att skämma bort oss på ett lyxigt spahotell i väntan på bättre tiden. Dessvärre spelar inte våra västerländska pengar någon som helst roll då det inte finns några spahotell i Albanien ännu.