Klockan 06 vaknade jag och smög ut (eller rättare sagt försökte smyga) ut ur tältet och möttes av ett trolsk morgondis och daggvåta spindelnät. Lyckades somna om en stund till men vid 08 gick vi upp och ordnade med frukost.

Dressin bokad från klockan 14. Kunde tydligen bara välja mellan 09 och 14. Vad göra i Hultsfred fram till dess? Vi försökte åka runt sjön Hulingen men hamnade på villovägar och det gjorde att vi lyckades slå ihjäl lite tid. Vi stannade dessutom vid en naturcamping och drack 11-kaffe som en tvättäkta tant och farbror :)

Strax innan klockan 12 stod vi inte ut längre utan åkte in till Hultsfreds centrum och letade upp turistbyrån där vi skulle betala för dressinen och få en voucher. Vi frågade snällt om vi inte kunde få ge oss ut tidigare och till en början var kvinnan väldigt tveksam till vårt förslag. Hon sa att det blir många möten om man inte startar samtidigt och att det är de som åker från Hultsfred som måste lyfta av dressinen och lämna förträde. Jag sa att vi gärna lyfter av vår dressin och hon gav med sig. Det visade sig dock att det inte var någon ute i spåret, så vi förstod aldrig hur hon tänkte. Vi ville bara ha en dressin men konstigt nog betalar men per person och inte per fordon. Vi fick punga ut med 200 kronor per person!! Dressinerna måste ha betalt sig själva många gånger om med det priset. Så gav vi oss av mot smalspåret där vi fick läsa igenom en hel A4-sida med förhållningsregler och skriva under en försäkran om att vi tagit del av alla dessa regler. Så bar det av!

Banan var 12 km lång och gick till Målilla, och helt ärligt så var det JÄTTEtråkigt!! men ändå lite mysigt. Just innan slutet kom vi till en sjö där vi stannade och fikade. Efter det kom det en lång nedförsbacke som var rolig eftersom det gick så fort. Dessvärre tog spåret slut just nedanför backen och banans slut var ett stort antiklimax. Det fanns ingenting där! Vi trodde att det i alla fall skulle finnas en glasskiosk som belöning efter allt knot. Men icke!! Det var bara att vända och ta sig an nedförsbacken som nu var en uppförsbacke. Det var så satans jobbigt att jag klev av dressinen och puttade på den bakifrån istället.

 
Det mest spännande som hände under de 24 km som vi cyklade var när vi mötte dressiner, och det säger något om hur spännande det var. Vid Ödhults gamla station, där det är längesedan det stannade några tåg, fanns en rastplats och ett bollplank. Vi tog dressincyklingen på stort allvar och stannade för att kasta boll.

Strax innan vi kom tillbaka till starten igen mötte vi ett riktigt tåg. Lokföraren hälsade på oss,så  som man gör kollegor emellan.

Anledningen till detta upptåg var att jag inte fick följa med och cykla dressin på en skolutflykt när jag gick i femman. Jag tyckte helt enkelt att något fattades mig :) Nu är det gjort och det är inget som jag behöver göra igen. I det stora hela var det trots allt en rolig dag!