Det blev ytterligare en dag med sol och bad på den ödsliga stranden i Shëngjin.

Utsikten över Shëngjinbukten och de militära fartyg som ligger där och väntar på att monteras ner.

Lite roligt är det med grisar i ett muslimskt land.

Så var det dags att lämna Shëngjin och åka mot flygplatsen. Det skulle ta ca 45 minuter men eftersom det inte sitter några skyltar så hann vi komma in i Tiranas förorter innan vi insåg att vi åkt för långt och fick åka tillbaka. Inte heller åt det hållet fanns någon skylt som upplyste om var flygplatsen låg och det var mer eller mindre tur att vi hittade fram. Vi tog in på Hotel Tirana Airport och betalade dyra 85 euro för att få sova några få timmar. Vi satte oss i hotellbaren och drack ett glas inhemskt vin (som ärligt talat smakade riktigt dåligt), det första på hela resan , innan vi gick och la oss tidigt för att ens hinna somna innan uppstigning. '

Vi vill åka tillbaka till södra Albanien men har kommit fram till att det förmodligen kommer att kosta mer än det smakar i tid. Vi vet inte riktigt hur vägarna kommer att vara och hur lång tid det kommer att ta. Kanske hinner vi bara komma ner till Vlora innan vi måste ge oss av igen för att hinna till flygplatsen i tid. Alltså blir vi kvar i Shëngjin. Så vad göra? Mannen på hotellet säger att vi kan gå bort till lagunen och bada eller hika upp på berget för att titta på utsikten. Lagunen dissar vi, i tron om att det är den vattensamling man åker över för att komma in i byn, och att klättra upp för ett berg för att kolla ut över havet i denna hetta lät inte heller så lockande. Vi gick istället genom hela byn och rundade udde efter udde, där det visade sig ligga fina hotell som kommer att öppna när säsongen drar igång,  tills vi kom till en sandstrand som var ren och helt öde.  

Vi hade en helt underbar dag med sol och bad i Medelhavet på en helt egen strand!!

Den enda klädaffären i Shëngjin var denna second hand på gatan. En träningsoverall kostade 6 kronor. Säger något om hur fattigt det faktiskt är i Albanine.

Utelivet i Shëngjin är inte jättespännande men vi gick ut och åt pizza och drack öl och fick sällskap av en albansk man som bott i London under många år men som nu flyttat tillbaka till Tirana. Han höll med oss i det mesta av våra iakttagelser och det hade varit värdefullt att träffa honom i början av resan eftersom han kunde berätta vilka vägar som är bra och vad man bör se. Han tyckte dock att vi fått med det mesta även om han tyckte att det var synd att vi valde bort den västra sidan och Korcë. Detta gjorde vi eftersom vi trodde att vägarna där var alldeles för dåliga. Mannen menade att det är en helt ok väg och att han har åkt den själv. Det var ju trist att höra att vi missade en del som vi från början ville åka till, speciellt med tanke på att vi inte har trivts så bra här uppe i norra delen. Vi satt och pratade med mannen en lång stund och när han gav sig av hem mot Tirana gick vi tillbaka till hotellet och satt med en öl på balkongen och lyssnade till vågorna. 

Så var det dags att åter köra mot Shkoder men staden som vi förväntat oss så mycket av blev en stor besvikelse. Den stora insjön som utlovade bad och fina strandpromenader lyckades vi inte ens ta oss ner till. Det verkar mer vara som en soptipp och sumpmark längst nere vid stränderna. Det lukade unket, det var varmt och kaotiskt. Vi frågade efter hotell nere vid stranden men det verkar inte finnas några. Vi åkte över till andra sidan sjön mot gränsen till Montenegro och hoppades på stränder och hotell där, men icke. Vi stannade vid en restaurang för att äta lunch och smida planer.

Utsikten över sjön var fantastisk men vad hjälper väl det när man vill bada!

Som om vi inte var tillräckligt less på situationen som den var så hade vi även lyckats få punktering. JIPPIE!!! Vilken härlig start på vår plan att komma oss härifrån så kvickt det bara går.

När vi kom ut till bilen stod den tjoka kocken med armarna i kors och såg arg ut. Han pekade på däcket och ropade ut kock nummer två och vips hade de satt på reservdäcket. Sambon försökte hjälpa till men de viftade undan både honom och de pengar vi erbjöd som tack för hjälpen. Vi åkte tillbaka in till centrum för att hitta en däckverkstad för att laga däcket. Typ 20 minuter senare var det fixat och klart och det kostade hela 18 kronor!   

Över Shkoder tronar borgen Rozafa, som är den största sevärdheten i staden. Den är säkert fin att titta på, men där och då var vi bara trötta och varma, så vi valde att inte åka upp till den.

Vi letade istället upp den gamla stenbron Mesi, vilket var ett äventyr i sig. Som vanligt var det dåligt skyltat men framför allt var vägen så otroligt dålig att vi funderade på att vända flera gånger. Detta trots att bron bara ligger några kilometer utanför staden. Vi fick till och med stanna och fråga vid ett tillfälle eftersom vi trodde att vi var helt fel ute med tanke på det dåliga skicket på vägen. Vi hade pratat om att åka upp till nationalparken som ligger längre norrut. Efter den här lilla avstickaren så var vi duktigt överens om att vi absolut INTE skulle åka dit. 

Bron tog sig finare ut på bild än den gör i verkligheten, men vi plöjde oss fram genom drivor av skräp för att komma ner till den och promenerade även över den.

Vi lämnade Shkoder och lät oss lockas av guidebokens löfte om att Velipoja, ca 2 mil söder om Shkoder, skulle vara en ljuvlig liten oas med fantastiska stränder. Tack och lov så var vägen dit helt ok för när vi väl kom fram så var det något av en katastrof. Det var som en enorm byggarbetsplats med ett myller av gator. Stranden såg vi inte ens. Det var fullt av hotell överallt, även om de flesta inte såg klara ut, men det verkade inte finnas något som var öppet. Vi åkte ner på en av bygatorna, mot havet och körde tills den tog slut. Det var fortfarande långt kvar till havet. Vi klev ur bilen för att se oss om. Det stog vatten i stora vattenhål där det var fullt med kväkande paddor och en lukt som inte var helt angenäm. Människan som skrivit guideboken kan omöjligt ha varit på denna plats som Gud uppenbarligen har glömt!

Dagen slutade där den började. I Shëngjin på Rafaelo Resort.

Frukost på Rafaelo Resort  

Bad på stranden i Shëngjin.

I den här lilla orten har man förstått att det måste se fint ut när turisterna kommer i slutet av maj och det fejades, putsades och byggdes för fullt för att de ska hinna bli klara. En strandpromenad är håller också på att byggas, och orten kommer att bli en lite pärla när det väl blir klart!

Vi ville hitta ett trevligt ställe att hänga på de sista dagarna. En stad med en strand och gärna ett lite lyxigare hotell.

Vi lämnade Durrës för att åka norrut mot Shkoder mot gränsen till Montenegro. På grund av den obefintliga skyltningen missade vi motorvägen och fick istället skumpa fram på extremt dåliga vägar och fråga oss fram för att komma på rätt väg. När vi äntligen kom upp på motorvägen igen var det inte helt klart var vi skulle svänga av för att komma norrut. Mitt på motorvägen stod en poliskonstapel lugnt och rökte och pekade med sin spatel. Vi stannade intill honom (således stod vi också mitt på motorvägen) och frågade efter vägen. Han förklarade tålmodigt att vi skulle svänga höger om 1 km och sen köra vänster i en rondell. Inte ett ord på engelska men ändå fullt begripligt.

Skumpandet på småvägar kostade onödiga timmar i tid och vi valde att bryta för dagen och svängde av vid en skylt med ortsnamnet Shëngjin där det utlovades en strand. Vi checkade in på det 4-stjärninga Rafaleo Resort där rummet kostade 25 euro per natt.  

Vi hatar Durrës!! Tidigt på morgonen började en dåre hamra på ett balkongräcke på våningen under vår. Att sova var alltså inte att tänka på. I receptionen hävdade dem med stål i blicken att de inte hade en aning om att byggarna hade börjat så tidigt. De ville till och med ha det till att byggarna aldrig började arbeta innan klockan 10 för att inte störa gästerna. Detta trots att vi i den stund vi stod och diskuterade saken och faktiskt hörde dem banka på för fullt!

Till frukost ville inte bartendern (som hade absolut NADA att styra med) fixa fram nytt bröd utan tyckte att vi kunde äta av de vanlijfyllda bullar som låg kvar på ett fat. Jag hann bli duktigt upprörd innan han skickade iväg en av städtanterna att köpa bröd åt oss. Men till vilken nytta... de olika ostarna som låg där smakade härsket och frukten var halvrutten. Vi ville bara  bort från eländet och förbannade vår egen snålhet som gjorde att vi inte bodde på det första hotellet.

Durrës har säkert en hel del att erbjuda men vi hade blivit bortskämda med stränderna i södra Albanien och tyckte därför att det bara var skitigt och rörigt överallt. Enligt guideböckerna ska här finnas en hel del att titta på och dessutom ska det finnas bra stränder. De vi såg vara bara extremt skitiga.

Kulla Venecian i Durrës slott och ett monument till folkets revolution.

Vi åkte ut ur Durrës mot Porto Romano på udden norr om staden, där det enligt kartan såg ut att kunna finnas stränder. Vägarna var så där...

Vi hittade faktiskt en strand som var något bättre än de inne i staden, men vattnet var i gengäld fullt med gammalt skrot från kriget i form av bunkrar och landstigningshinder.

Det var som sagt kusten som hägrade och vi for vidare mot Durrës. Vägen dit var bra och det tog oss bara två timmar. Först letade vi hotell på stranden men där var mest stökigt och rörigt och inte ett dugg mysigt. Vi lyckades få en karta och tog oss istället till Durrës centrum, som också hade hotell längs med stranden, och där var det något bättre. Vi åkte så långt ut vi kunde komma och hittade ett hotell som såg trevligt ut. Det enda som fanns ledigt var en juniorsvit med bubbelbadkar med stor balkong med utsikt över havet. Efter att ha tillbringat några dagar i Albanien med deras priser tyckte vi inte att det var värt att betala 85 euro för detta rum utan gick några hotell bort till Hotel Ani där ett rum kostade 50 euro. Inte alls speciellt fint och havsutsikten doldes av ytterligare ett hotell, men nu hade energin tagit slut och vi tog rummet. Vi satte oss på balkonen, där räcket knappt satt fast, och drack en öl innan vi gick ut på strandpromenaden. Det var mer eller mindre öde och de flesta restauranger tomma. Vi poppade in i ett hål i väggen och beställde kebab i bröd för 9 kronor och öl, innan vi gick vidare till en sportbar och kollade slutet av matchen mellan Bayern München och Barcelona. När vi gick tillbaka till hotellet vid 22:30 var det stendött i Dürres.

Målet för dagen äv att komma tillbaka till kusten eftersom det sägs att det ska bli soligt imorgon igen. När vi lämnat Gjirokaster började en mardrömsresa. Vårt första stopp var i Tepelena där vi hade tänkt att vi skulle titta på Ali Pashas slott och äta lunch. Men något i denna lilla stad var obehagligt, så vi skyndade vidare efter att ha fotat Pashan himself på torget.

Vi körde på en urusel väg och det tog riktigt lång tid mellan varven att ta sig förbi alla hålor i vägen. Vi åkte längs floden Vosja, vars vatten såg ut som lättmjölk. Verkligen superläckert!

Det värsta trafikkaoset infann sig i en liten by som såg så fruktansvärt trist och tråkig ut. Där var vägen obefintlig och det hade dessutom ramlat ner ett träd mitt på den så kallade huvudgatan som orsakade en vattenläcka. Det var rejält meckigt att ta sig igenom de enorma, vattenfyllda hålorna och lättnaden var stor när det äntligen blev motorväg vilket gjorde att de sista milen till Fier gick som på räls. Vi behövde heller inte åka upp i bergen eftersom vägen så fiffigt gick mellan dem.

Fier kändes mest stökigt och rörigt och där ville vi inte stanna. Vi bestämde oss för att besöka den gamla grekiska staden Apollonia som ligger 12 km utanför Fier. Staden som uppkallades efter guden Apollon, grundades på 500-talet av greker från Korint. Staden kom under romersk kontroll och blomstrade under romartiden. Men floden Vosja slammade igen och en jordbävning flyttade kustlinjen. Havsnivån sjönk, staden blev utan hamn och den inkomstbringande slavhandeln blev lidande. Området, som en gång omslöts av en 4 km lång stadsmur, är 130 hektar stort. Vi orkade inte gå runt så mycket och gav egentligen inte området någon chans. Vi nöjde oss med att titta på Agonothetestemplet med sina sex kolonner och den lilla teatern Odeon som bara hade plats för ytterligare 199 åskådare.

Vi såg vår första jättebunker...  

...och lyckades äntligen fota de läskigaste hålorna i vägen.