Vaknade till den kombinerade puben och moskéns minaret och blev så serverade te, fetaost och våffelbollar till frukost. Vi började dagen med att knata upp till citadellet där vi hade en fantastisk utsikt över staden. Fästningen var först garnison, sen fängelse och är nu ett krigsmuseum. De flesta vapnen från de båda världskrigen stals dock under pyramidspelen men det finns några kanoner kvar och en jättestaty av den okände partisanen. Det kostade oss 12 kronor för en tur i det lilla museet som vi inte förstod mycket av. Vi lyckades läsa oss till att en populär tortyrmetod som kommunisterna använde fram till början av 1970-talet var att leda in vatten i cellerna. Cellerna låg under markytan, var således alltid hälsofarligt fuktiga. Av den lilla broschyr vi fått på engelska kunde vi även läsa att det amerikanska "Spionplan" som står uppställt på slottsgården fick nödlanda på grund av motorhaveri.

Alltså tvingades det inte ner av albanska militärstyrskor som politikerna ville göra gällande för att visa på hur mäktig den albanska militären var.

 Vi fortsatte upptäcka Gjirokastra genom att promenera gata upp och gata ner. För en liten entrésumma kunde vi gå in i några av de gamla husen från 1800-talet.  

  Huset där diktatorn Enver Hoxha föddes är idag ett etnografiskt museum, dessvärre med en komplett värdelös utsällning. Att gå in kostade förvisso bara 12 kronor och vi får hoppas att pengarna går till att rusta upp huset.

Vi handlade en souvenir och lämnade Gjirokaster bakom oss.

Gjirokastër- De 2000 trappstegens stad. Staden som tycks huggen direkt ur bergen. Staden där Enver Hoxha föddes. Författaren och Nobelpristagaren Ismail Kadaré har i sin bok "Krönika i sten" skrivit att Gjirokastra är den enda staden där du, om du ragglar omkring på gatan allt för överförfriskad, riskerar att trilla ner på grannens tak.  Högst upp på ett av bergen ligger fästningen omgiven av en mur med sju torn. Vi snurrade upp bland de små kullerstensbelagda gatorna i gamla stan och tog sikte på fästningen. Alldeles nedanför hittade vi Hotell Gjirokaster, inhyst i ett av de stora våningshusen från senare delen av 1800-talet. Vi blev visade till sviten på översta våningen med utsikt över hela stan, fästningen och de snötäckta bergen runt omkring. Helt otroligt! Själva sviten var inte heller så dum. Helt ärligt så är det nog det finaste rummet som jag någonsin bott i. Men smakar det så kostar det... Vacker utsikt och utsökt rum gick lös på 296 kronor/natt. I love Albania!!

                                
Vi gick ner till gamla stans centrum och lät oss övertalas av en tant och en farbror som ville att vi skulle äta deras traditionella mat. Vi trodde att vi beställde något litet, typ som små tapasrätter, men det visade sig vara hur mycket mat som helst! Förs kom grillad ost och grillade paprikor med ost. Fantastiskt gott. Sen kom det 6 stycken bollplättar gjorda på ris, ägg och mynta (vi trodde att vi skulle få en boll var) och en slags lasagne gjord på spenat. De sista två rätterna var inte fullt så goda men för att slippa skämmas så mosade vi i oss så mycket vi orkade. Resten fick vi med oss i en påse (som vi senare hällde ut till katterna) och tanten och farbrodern var nöjda med oss. All denna mat med tre halvliters öl kostade och dricks kostade oss 97 kronor.

Nog för att Albanien är ett sekulariserat land men att ha en pub i nedre våningen av en moské fick även oss att tänka på hädelse.     

Regn = inget roligt att tillbringa tid vid havet. Vi åkte istället in i landet mot Gjirokaster. På vägen passerade vi en skylt som talade om för oss att det fanns en sevärdhet, en källa, som kallas Blue Eye (Syri i Kaltër - Blue Eye - Wikimapia). Som vanligt tog skyltandet slut och vi var inte säkra på om vi var på rätt väg - eller stig - men efter några kilometer på den något gropiga vägen kom vi så fram.

Vi möttes av magi!

 Själva ögat är ett flertal undervattenskällor som gör att ytan bubblar som om den kokar, och det är väldigt många kubikmeter vatten som strömmar upp varje sekund.

En gråmulen dag med regn till och från, snuvade oss på tänkt sol och bad i Himara. Efter frukost på balkongen åkte vi vidare längs kusten ner mot Saranda.

Frukostbröd från bageriet - 3 kronor! 

Ett besök vid en borg, byggd av Ali Pasha av Tepelena, som tyvärr var låst. Kanske inte öppnat för säsongen...

 Ali Pasha verkade under slutet av 1700-tal till dess han blev halshuggen 1822 efter att sultanen förklarat honom skyldig till högförräderi.

Pashan var inflytelserik och hade diplomatiska relationer med europeiska ledare, bland annat Napoleon. Han var en slug och maktlysten politiker men återställde även lag och ordning med egna metoder. Ali Pasha förstod att söndra och härska och sände ut spioner och mördare över hela Balkan för att bevaka hans intressen. En gång dränkte han alla kvinnor i sitt harem. I slottet i Tepelena var det vanligt med våldsamma dryckesorgier och ibland halshöggs några gäster i den allmänna förvirringen och deras avhuggna huvuden bars fram på silvertallrikar. Han sägs dessutom ha haft en enorm sexuell aptit, utan urskiljning vad ålder eller kön beträffar.

Inflytelserik månne, men knappast sympatisk.

Som sagt... man bör inte bli förvånad om det kommer ett gäng kossor på vägen. Uppenbarligen heller inte om bron har rasat eller om Bar Kalasa inte ser fulls så ösig ut som namnet utlovar.

Eftersom vädret inte höll måttet för sol och bad passerade vi Saranda och åkte istället till ruinstaden Butrint bara ett par mil söder om Saranda. Efter ett besök av Nikita Chrusjtjov 1959, så byggdes en ny väg mellan Saranda och Butrint, så just den här vägsträckan är inget som man som bilförare behöver dra sig för att köra.

Inträdet till Albaniens stora turisattraktion kostade för oss som ickealbaner kostade inträdet 700 lek - 43 kronor -  medan man som alban betalar 300 lek. Liksom den sovjetiska ledaren, tyckte inte heller vi att Butrint var så märkvärdigt. Det var sumpigt och luktade illa. Området var fullt med grodor och små sköldpaddor och jag stötte även på en orm (en snok som höll på att skrämma livet ur mig). Butrints historia sträcker sig tillbaka till 1000-talet f. Kr och den hade sin storhetstid under romarna som tog kontroll över staden år 167 f. Kr.

     Efter Roms fall tillföll Butrint det bysantinska riket och kristendomen blev huvudreligion. Bland annat byggdes detta baptisteri, dopkapell, som tydligen har ett vackert mosaikgolv. Detta är dock övertäckt med sand för att skyddas mot slitage. På informationstavlan finns ingen bild på hur detta mosaikgolv ser ut. Det får man åka till Tiranas etnografiska museum för att se.

Butrint ligger i ett jordbävningsområde och på 200-talet förstördes större delen av staden. Arkeologer har konstaterat att storhetstiden redan då var förbi, så ingen skada skedd. Men skam den som ger sig... Några hundra år senare så blommade staden upp igen men från 550-talet och fram till 1300-talet, då Venedig köpte Butrint, utsattes staden för plundringar, ständiga strider och härskarbyten. I fästningen som ligger högst upp i Butrint finns ett litet museum med några huvudlösa statyer men också kartor över de historiska perioderna som gör att man slutligen berigper hur staden förändrades och utvecklades.

Här utlovas en båtresa till ännu en borg som Ali Pasha byggde 1814.

Vi hade dock tröttnat på ruiner och var hungriga och varma. Restaurangen utanför parken blev vår nästa anhalt. En rejäl portion med pasta, 6 kronor, på den enda restaurang som fanns i anslutning till Butrint som är en Albaniens största turistattraktioner. Någon borde kanske upplysa dem om att det läget gör att de skulle kunna ta ut väldigt mycket högre priser.  

Saranda var redan under den kommunistiska folkrepublikens dagar en uppskattad badort, vilket gör den mer färdig än flera andra orter vid havet där det byggs frenetiskt på varje obebyggd plätt. Läget är dessutom magnifikt med bebyggelsen på en sluttning ner mot Adriatiska havet.

Vid vackert väder är det nog fantastiskt trevligt att flanera längs Sarandas strandpromenad, men i regn är det mindre kul. Så, vad göra i Saranda när det regnar? Vi bestämde oss för att skämma bort oss på ett lyxigt spahotell i väntan på bättre tiden. Dessvärre spelar inte våra västerländska pengar någon som helst roll då det inte finns några spahotell i Albanien ännu. 

Bunkrar från den kommunistiska envåldshärskaren Enver Hoxhas tid är en väldigt vanlig syn i Albanien. Det sägs att han lät byggda mer än 600 000 bunkrar under den tid som han höll Albanien helt isolerat från omvärlden.

Olika typer av farthinder.

Man bör inte gena i kurvorna.

Bilder från Albanska rivieran.

Vi valde att stanna för natten i den lilla orten Himara men stenstrand. En liten gullig by där vi, som de enda turisterna, blev mer än väl mottagna. Vi åkte fram och tillbaka på jakt efter det perfekta stället att bo på. Sen gick vi fram och tillbaka i jakten på det perfekta stället att bo på. Till slut orkade nog inte invånarna i byn titta konstigt på oss längre eftersom de mest troligt redan konstaterat att vi var konstiga.

Vi slog oss ner på ett kebabhak och blev serverade två jättelika kebabtallrikar som såg väldigt fina ut. Tyvärr var själva kebaben väldigt fettig.

Just vid själva strandpromenaden fanns två ställen som hyrde ut rum. Det ena var stängt och således valde vi det andra. För 300 kronor fick vi ett stort rum, rent och fräscht om än inte så modernt, med balkong ut mot stranden och havet.

När vi lämpat av vårt bagage på rummet gick vi en runda på byn och poppade in i en liten butik och köpte öl, snacks och lite frukostprylar. Vidare till ett bageri där vi köpte frukostbröd. Tillbaka till hotellet för tvagning, omklädning samt lite rekreation på balkongen. Lite som livet på en pinne.

    
Trots sin litenhet fanns det gott om pubar i byn och vi gjorde vårt bästa för att bevista dem alla innan vi tog kväll. På en av pubarna fanns en röd och en svart toalettdörr. Den röda var för kvinnor och den var låst. Nyckel fanns att hämta i baren. Med andra ord en låst toalett bara för kvinnor så att männen, som är de som vistas ute i Albanien, inte ska grisa ner den. Me like a lot!!

Hotellreceptionen bör inte dömas utifrån sitt ringa utseende. Familjen som drev stället var fantastiskt serviceinriktad och kvinnan och barnen var duktiga på engelska.

På vägen från Vlora mot Saranda passerade vi Llogara passet, en vindlande väg som bjuder på ett helt fantastiskt landskap med höga berg och tät tallskog.

Vägen stiger till 1027 meter över havet med utsikt över Joniska kusten på Albaniens riviera. Här drack vi en kopp kaffe och tittade ner på havet, stränderna och i horisonten syns grekiska Korfu.

Så var det dags att åka nedför...

Den delen av Vlora vi bodde i såg tyvärr mest ut som en byggarbetsplats, eftersom Albanerna bygger hotell som galningar till alla turister som väntas komma. När det väl blir klart kan det nog bli bra men just nu är det inget att hurra för.

Rent geografiskt bore staden erbjuda bad utöver det vanliga. Här möts nämligen de Adriatiska och Joniska haven. Men stranden, som skulle kunna vara fin, är otroligt skräpig. Kanske städar de den innan sägongen drar igång men för tillfället är den allt annat än trevlig.

När vi bestämde oss för att lämna Vlora körde vi genom en tunnel i ett berg och kom ut i den äldre delen av Vlora. Här existerade inte något byggkaos och det var renare och trevligare. Synd att vi inte visste det när vi kom igår kväll....

Vi stannade vid en liten strand som vi hade helt för oss själva för att njuta en stund av solen.

Vi hade siktet inställt på kusten och valde Vlora som slutdestination för dagen. På kartan var det inte långt men i verkligheten tog det sin lilla tid att ta sig dit. Motorvägen mellan Fier och Vlora är nog inte riktigt klar får vi hoppas. Att från Fier komma upp på motorvägen var något av ett äventyr med kratrar stora som grottor och mycket tung trafik. Fort gick det inte!

Väl uppe på motorväget fick bilen äntligen prova att köra över 10 km/h och vi nådde strax Vlora där vi tog oss ner till strandpromenaden och körde in på en liten gata och knatade in på ett litet hotell och frågade om de hade några lediga rum. Mannen, som var italienare och inte kunde någon engelska, tänkte väldigt länge innan han pressade fram ett pris. "Här är det någon som tänker sig blåsa turister" tänkte jag och väntade mig ett ockerpris. Med tanke på att hotellet låg ca 60 meter från stranden, är det nog hårt att säga att de 170 kronor vi fick betala var ocker, trots att det är gammalmodigt.

Hotellet och stranden

På en uteservering på strandpromenaden kostade 0,5 liter Tiranaöl 7,5 kronor!